När är löpning som roligast?

Det är lätt att bara träna på vecka ut och vecka in utan att varken känna efter eller ifrågasätta vad man gör. På ren rutin eller med något mål längre fram i sikte. Hur roligt det är i stunden varierar över tid ändå beroende på en mängd olika faktore. Jag tycker ändå det kan vara värt att fundera över när löpningen är som roligast för oavsett målsättningar på kort eller lång sikt och nuvarande status är det väl ändå där någonstans det bottnar och vi hittar vårt varför, hoppas jag? Vi springer för att vi på något sätt tycker om det, t o m tycker det är roligt, hur otroligt det än kan verka för någon som inte springer! Och varför då inte identifiera vad som gör det roligt och försöka träna mer på just det sättet? 

För mig är löpning som roligast när jag tränar med bra volym för att vara jag och samtidigt också med bra kvalité men ändå känner att jag tillgodogör mig träningen utan att bli sliten. 

Den kombinationen av kursiverade ord gör också att formen förbättras och det blir en positiv spiral. Distanspassen känns lätta och uthålligheten förbättras när jag får till långpass. Det svåra brukar vara att backa och justera ner belastningen i tid och få till en längre sådan period utan att börja känna mig sliten igen. Just nu är jag inne i en sådan positiv period och förra veckan fick jag till årets bästa träningsvecka. Den såg ut så här:

Måndag: 20x400m med 45 sek vila, tempo omkring milfart/3:50 min/km och något snabbare mot slutet, 3x3 km upp/ner, totalt 14 km
Tisdag: helvila
Ondag: Distans 9 km 5 min/km.
Torsdag: 3x3 km tröskel med en minut ståvila, 3:57-3:52 min/km, totalt 15 km
Fredag: 7 km väldigt lugn jogg i 6 min/km med hunden
Lördag: Distans 5:10 min/km, 15 km
Söndag: Långpass, 25 km med prattempo 5:05 min/km, med en klubbkompis, ca 70-75% av maxpuls. Planen var att springa årets första långpass på 30 km men det var blåsigt och trots att jag kände mig fräsch efter 25 km så valde jag att avsluta passet istället för att tvinga mig att springa 5 km till.

Totalt 87 km löpning, på sex pass, vilket är ett pass mer i veckan än jag vanligen springer, varav tre kvalitetspass (jag räknar alltid långpass som kvalitetspass) och det bästa var att jag avslutade veckan med fräscha ben och tyckte jag var smart som avslutade långpasset vid 25 km när jag fortfarande kände mig pigg, men helgen innehöll ändå 40 km löpning. Det innebar att jag tog helvila i måndags efter att dessutom ha sprungit fem dagar i rad. I tisdags sprang jag ett lättare distanspass och sedan blev det tröskelträning både onsdag och torsdag denna veckan. Inte lika fräscha ben på de passen som förra veckan men den positiva känslan fortsätter, och till helgen blir det långpass, antingen med klubbkamrater eller mol allena. Nästan vecka bjuder på en ledig skärtorsdag, ett ypperligt tillfälle att utan stress springa årets första 30km-pass då istället. När är löpning som roligast för dig?

7 kommentarer till inlägget

Magnus Sjöberg
1977 • Trelleborg
#1
22 mars 2024 - 14:40
Bra formulering av när det är som roligast, den skriver jag under på!

Men med det sagt, när man är i den känslan är det väldigt svårt att stanna kvar där. Fortsätter man träna exakt likadant kommer man vänja sig och stagnera. Ökar man på träningen är risken stor att man går för hårt. Det är svårt att hitta känslan du beskriver tycker jag, och det är väl också därför det är så roligt när man uppnår den!
1971 • Nykvarn
#2
22 mars 2024 - 15:15
Tack!

Ja så är det ju, som jag skriver i stycket under den formuleringen, utmaningen är att hålla i, det brukar behövas ett aktivt val att gå ner lite i intensitet eller mängd för att känslan ska hålla i sig en längre period.
Mikael Lipschütz
1974 • Mölndal
#3
22 mars 2024 - 15:23
Löpningen är som roligast när jag inte springer. Missförstå mig rätt. Det är då jag inser hur mycket jag saknar att vara ute och springa i alla (nästan) väder. Sen är det roligt när man efter ett par dagar med tunga ben, mentalt trött på att springa samma sträcka till jobbet idag igen, helt bara så där oannonserat fått tillbaka de bra benen igen. Visst är det roligt att utvecklas och nå sina mål. Men som så mycket annat i livet funderar jag mycket. Har löpningen blivit ett transportmedel bara och mina mål hamnat i skymundan för min egen del även om jag vill skylta med att det är det som är målet. Jag som aldrig skulle springa för springandets skulle utan några mål. Vad är vad. Jag vet inte. Jag talar säkert emot mig själv också 😊
1963 • Bromma
#4
22 mars 2024 - 15:35
”Roligast” antyder känslan för löpningen. Den finns ju egentligen inom räckhåll hela tiden. Ändå är det lätt att halka tillbaka i ”kartan”, dvs den på förhand planerade träningen och se den som en norm för om det varit bra eller inte. Det är ju synd att vara missnöjd när man kommit fram till målet bara för att terrängen på vägen dit inte såg ut som förväntat. Tyvärr får vi alltmer ”hjälp” av klockor och appar för att normera vad vi tränat och uppnått och om det var bra, tillräckligt eller dåligt. Till syvende og sidst är det väl ändå för vår egen skull vi tränar, oavsett om målet är prestation rekreation eller både och? Och vem är bättre satt att bedöma det än du själv?
1961 • Oskarshamn
#5
24 mars 2024 - 14:48
Svår fråga. Det är så mycket som är roligt med löpning ju.😅 Att känna sig bra maratränad är svårslaget. Men det första jag kom att tänka på som roligt är intervallträningarna med löparklubben. Att kämpa tillsammans, ta ut sig, peppa varann och tjôta med likasinnade ger en tillfredsställelse som håller i sig resten av kvällen. För några år sedan, innan jag gick med i klubben, brukade jag hata att träna intervall. Det blev sällan av och jag var rädd för att bli skadad. Men nu ser jag alltid fram emot måndagkvällarna och glädjen i det sociala sammanhanget, trots att jag är äldst av alla och för det mesta kommer sist.
1971 • Nykvarn
#6
25 mars 2024 - 09:59
Bra funderingar Mikael, jag har också för länge sedan både insett och skrivit om att detta med måluppfyllnad är ganska sekundärt, d v s, glädjen när man väl uppnår ett mål man länge drömt om är väldigt kortvarig, hjärnan ställer nästan direkt om siktet på ett nytt mål istället.

Ja, det handlar mycket om en känsla för det Gunnar. Klockorna "talar" om mycket för oss, ganska ofta stämmer det att jag också känner mig "Produktiv" när klockan talar om att jag är det, men lika ofta stämmer det inte och det är alltid den egna känslan som styr och gäller.

Håller med Torbjörn, det är något speciellt att stå på en startlinje på ett maraton väl förberedd för uppgiften framför en. Det sociala ska heller absolut inte underskattas, de gånger jag tränar med min klubb ger det alltid energi, det är löpare på alla nivåer men sammanhållningen och gemenskapen är stor oavsett nivå.
0 •
#7
22 april 2024 - 11:53
Absolut, jag håller helt med dig! Att reflektera över varför vi gör det vi gör, oavsett om det är löpning eller något annat, är så viktigt för att hålla motivationen och glädjen vid liv. Att känna efter och verkligen förstå vad som gör löpningen rolig för oss kan hjälpa oss att skapa en meningsfull och hållbar träningsrutin.
For more: https://hillclimb-racing.com
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.