19 juli 2012 kl 11:49
Jag låg tidigare, som hällöpare, betydligt lägre än 180 - kanske runt 140 (vet ej eftersom jag nog aldrig mätte då)
Hösten 2009 gick jag en kurs i löpteknik (POSE-metoden) och har sedan dess landat på framfoten med högre frekvens.
I början kändes det väldigt onaturligt att ta så korta trippande steg, särskilt vid lägre hastighet.
Men som Roland skriver ovan så är ett bra trick (som min kursledare Markus Stålbom visade på ett mästerligt sätt) att jogga på stället och sedan reglera farten genom att luta kroppen framåt i olika stor utsträckning.
Ju mer man faller desto snabbare går det.
De flesta (mig inkluderat) har en mental spärr som gör att man inte vågar falla i tillräckligt stor utsträckning vilket begränsar möjligheten till högre fart. Det är bara att öva vidare...
Jag vill påstå att stegfrekvensen är viktig och något man bör fokusera på, och inte enbart en följd av hög fart.
Så klart samspelar frekvensen med flera andra komponenter som, om de utförs på ett bra sätt, ger en bra och energisnål teknik.
Dessa komponenter är också många gånger sammanlänkade på så sätt att den ena är en förutsättning för nästa osv.
T.ex. så är det lättare att landa på framfoten om man tar kortare steg. Vid kortare steg kan man öka stegfrekvensen. Osv.
Många tror felaktigt att det som ibland kallas "framfotslöpning" handlar bara om just detta men vilken del av foten som berör marken i landningsögonblicket är bara en liten (och egentligen inte helt avgörande) del av det hela.
Nåväl: jag tycker jag fått till ett hyfsat ekonomiskt löpsteg.
Däremot tror jag att jag skulle kunna förbättra min löpstyrka.
Då jag sprang Jubileumsmaran i lördags noterade jag hur många löpstilar det finns.
Vissa ser inte riktigt kloka ut då de springer men det verkar funka ändå på något sätt :)
Andra har de mest "naturliga" löpsteg man kan tänka sig och det ser oerhört lätt ut.
Jag skulle tro att jag själv ser ganska "avslagen" ut då jag springer.
Fötterna lyfter inte från marken mer än nödvändigt.
Det ser inte ut att gå fort alls och även om jag inte är jättesnabb så kan jag trots detta hålla hygglig fart en bra dag :)
Ibland, då jag försöker springa fort (intervaller eller tävling 5-10km) så önskar jag kanske att jag kunde koppla in ett kraftfullare löpsteg.
Det är lite som i simning:
Om man iakttar en riktigt duktig frisimmare träna så glider de genom vattnet som en fisk med oerhört lite motstånd.
De behöver knappt röra sig för att ta sig framåt.
Däremot: på en final i 50m fritt så kopplar de på turbon och det stänker om armar och ben så det står härliga till.
Många nybörjare tror att det är så man skall crawla med resultat att de plaskar hej vilt utan att knappt komma framåt samtidigt som orken tar slut direkt.
Duktiga löpare lyfter underbenet högt upp mot rumpan i en pendelrörelse för att ta långa steg och på ett effektivt sätt föra benet framåt inför landningen (ett "hopvikt" ben som pendlar förbrukar mindre energi än ett utsträckt)
Jag har en hel del att förbättra på den punkten känner jag.
I en spurt eller under ett kort lopp kan det vara bra att kunna "slösa" med de krafter man har kvar för att få ut det där sista.
Det är ju ändå över snart och man har ingen nytta av sparad energi då man gått i mål.
Löpteknik kan, om man så vill, vara oerhört komplicerat..
Det som vi ibland tar för givet som något naturligt som vi förväntas kunna utan att tänka på det kan brytas ner i en massa delar som var och en kan analyseras och förbättras.
Dock är samspelet viktigt, precis som i en golfsving eller i höjdhopp.
Lycka till med stegfrekvenshöjningen! :)
