30 januari 2013 kl 01:45
Redigerad 30 januari 2013 kl 01:48
Det finns nog många olika tankar och personliga teorier samt en hel del praktisk erfarenhet kring det hela. Det betyder ju inte att det är tillämpligt på alla, tvärtom.
Jag tror att många är rädda att ta i "för mycket" på träningen och kanske oroliga att de ska dra på sig krämpa eller skada.
I en del fall är det absolut berättigat.
I vissa fall, om man är hel och ren i kroppen och tränat åtminstone något tidigare i livet så tycker jag man inte ska vara rädd för att pressa sig mellan varven och springa vissa av passen i sin tilltänkta milfart eller till och med snabbare.
Ska man bli snabb på milen så är mitt egna förslag att springa många pass en bit över milen, typ 12-14km i mellanfart för att få överkapacitet på sträckan samt varva med en del kortare pass (5-6-7km) i hög fart och att träna på att springa längre intervaller i hög fart. Den intervallträningen kan man göra för att orka med att springa fartpassen.
Personbästa på milen handlar ju om att ligga ganska nära max hela tiden och det är tufft. Tränar man inte på det så är det lätt att stumna av ganska tidigt i försöken.
Jag har alltid haft lite svårt för det överkalkylerande tänket där man inte utgår ifrån sin individuella kapacitet utan envisas med att mesa sig igenom passen och följa en mall som kanske inte ens passar en själv och hela tiden "underprestera" på träning.
Samtidigt är det många - även yngre - som ökar i snabbhet snabbt i början - vilket känns kul förstås - men som lyckas dra på sig olika typer av besvär när kroppen inte riktigt hinner med och ibland kommer besvären smygande - ibland plötsligt. Många i den kategorin skadar sig tyvärr i långa loppet också så det är inte alltid kopplat till fart. Stressfrakturer är inte helt ovanligt och det verkar många få i "lågfart" och halvmycket mängd också.
Satsar man på att hålla för längre sträckor så är långsamträning bra på många sätt, det är skonsamt, man vänjer kroppen att vara ute i längre tid i arbete och man stärker leder och muskulatur. Har man väl matat på mer än ett år eller så med sådana pass så tycker jag personligen att man kan lägga in fartdelar även på långpassen eller börja springa med progressiva pass med negativ split, dvs börja lika lugnt som vanligt men försöka springa andra halvan snabbare.
Det finns ju folk som sprungit 120 till 130 km i månaden året runt i flera år och som knappt har någon snittfartutveckling eller långtidsuthållighetsutveckling trots att man följer träningsprogram och springer regelbundet. Där vet jag inte riktigt vad jag ska säga annat än att något uppenbarligen inte fungerar.
Själv så ser jag sällskapspassen som avkoppling och struntar i tempot och det drar ner mitt snitt rejält, men jag springer inte för snittet. Egna pass springer jag på dagsform vilket varierar kraftigt för min del. Jag tar sällan ut mig rejält nuförtiden men ser till att försöka prestera de dagar kroppen vill och då vill jag helst inte springa med sällskap för jag vill kunna ta ut det som kroppen vill ge och vill kroppen springa fort och hårt en dag så vill jag inte hålla igen.