Löpning • Avancerad träning • 84 inlägg • 12264 visningar •

Varför springer man inte snabbare?

Peter P
1965 • Kungsholmen
#1
•
20 september 2013 - 19:16
2 Gilla
En fråga dök upp i en annan tråd angående vad som begränsar en under ett lopp.
Vad exakt är det som gör att man inte helt enkelt springer lite snabbare?
Det är ganska intressant att reflektera över detta under ett lopp. Det är nog sällan det verkligen är den fysiska begränsningen som sätter gränsen utan det är nog mer vanligt att alla har en egen mental gräns då obehaget överskrider det man kan acceptera.

På ett kort lopp som tex 400m, 800m eller 1500m är begränsningen säkert väldigt nära den rent fysiska. Men redan på 10km och definitivt en halvmara eller mara så är det nog snarare en avvägning mellan tid kvar och obehagsnivå som avgör om man orkar pressa på eller slår av.

När ni tex efter 10km av en halvmara känner att det här går inte, vad exakt är det som gör att ni inte pallar? Trötta ben? Hög puls? Mjölksyra?
Jag tror det helt enkelt är en kalkyl som hjärnan gör av obehagsnivån kontra tid kvar på loppet. Hade det varit 2-3 km kvar hade vi orkat men med 10-11 km kvar så klarar vi inte det. Det är nästan alltid en mental bedömning.

Hur ser ni på detta? Var går gränsen där man slutar pressa sig? Och kan man övervinna detta genom att lura sig mentalt?
< < < 1 2 3 4 5 > > >
Mattias Eriksson
1976 • Solna
#41
•
24 september 2013 kl 09:57
Gilla
Jag har flera gånger funderat på hur alla andra kan vara så snabba och jag så långsam (har aldrig klarat milen under 50). Alla är ju människor så det fysiska borde inte skilja oss så mycket åt. Jag tror helt enkelt att jag inte har den rätta viljan för att kunna pressa mig tillräckligt. Jag är helt enkelt för bekväm av mig. En gång soffpotatis, alltid soffpotatis. Jag tycker inte att det är behagligt att springa med hög puls, så jag justerar automatisk hastigheten så att jag kommer in i bekvämlighetszonen. Jag har under året förbättrat mina resultat en del i alla fall och jag tror mycket att det beror på att jag har blivit lite bekvämare i att hålla högre puls. Kanske pga att jag känner mig säkrare på att jag faktiskt klarar den distans jag ska springa och därför vågar gasa på lite extra. Eller så har tekniken blivit bättre. Men än har jag aldrig kommit i mål och varit helt slut. Jag hoppas den dagen kommer...
Anders Pihl
1970 • Lerum
#42
•
24 september 2013 kl 10:55
1 Gilla
Läs ett par inlägg i följande blogg http://www.lopningforalla.se/index.php/bloggar/varabloggare/vagen-till-arhundradet

Trots att det är skrivet med stenhård rå humor emellanåt så kan jag ta Uhris inlägg och tänka om dem till min kapacitet, En lärdom är att jag allt är lite bekväm och inte vill ligga utanför den zonen för länge.

Jag ogillar DNF och lägger därmed in en liten säkerhet (långsammare) för att springa hela vägen. De som sprungit väldigt mkt och framförallt tävlat väldigt mkt kan göra den analysen tightare och tightare.

Kliv ur bekvämlighetszonen och spring dig övertrött/slut och testa kapaciteten. Då tror jag att alla kan pressa sig mer men har man inte testat innan så :(

Än så länge har jag inte en DNF under ett intervallpass=alldeles för bekväm av mig ;)
Johan Borell
1980 • Skänninge
#43
•
24 september 2013 kl 11:03
1 Gilla
Jag tror att det är ganska hopplöst att diskutera hurvida världseliten är världseliten tack vare "psykiska" eller fysiska förutsättningar.
Jag har tagit till vara på vad mina officerer i lumpen präntade in i min skalle:
Från marken upp till knäna är vad din mamma tror att du orkar.
Från marken upp till midjan är vad du själv tror du klarar.
Från marken upp till halsen är vad armén begär av dig och då har du ändå distansen upp till hjässan kvar.

Även om jag då tyckte det var macho-skitsnack så har jag insett att det stämde fantastiskt bra. För min del handlar det till 80% om psyket. Givetvis kommer inte mina resultat förbättras om jag inte tränar hårt men å andra sidan kommer jag inte träna hårt om jag inte är mentalt förberedd och kan tackla illamående, yrsel, krampkänningar mm.
Patrik Magnerius
1968 • Kållered
#44
•
24 september 2013 kl 11:37
2 Gilla
Tänk om det är så att man redan springer mycket snabbare än vad man borde kunna då? :)
Tobias Ednersson
1979 • Knivsta
#45
•
24 september 2013 kl 11:47
Gilla
Hur hårt behöver man pressa sig egentligen?
Startar man från noll lär det väl räcka att uppnå maxpuls i en halvtimme 20 minuter. Jag undrar hur mycket det egentligen förbättrar konditionen att ta i tills man bokstavligen kräks. Nu blir det väl ofta så att man gör det ändå för att man har bestämt sig för att klara hela distansen, men som sagt undrar hur mycket det gör för konditionen egentligen.
Peter P
1965 • Kungsholmen
#46
•
24 september 2013 kl 11:51
Gilla
Uppnår du maxpuls i en halvtimme så tar du världsrekord i pannben ;-)

Vi talar inte om hur hårt man pressar sig på träning utan på tävling när man skall prestera max. Men man behöver ju ingenting och bestämmer man sig för att köra 80% av max även på tävling så får man ju ett resultat som även det kommer att förbättras med mer träning men det är inte så bra som det kunde varit om man pressat sig mer.
PerNygren KeneNisa
1968 • Säter
#47
•
17 november 2013 kl 11:12
Gilla
Löpekonomi...

Rekommendation: "Det prefekta löpsteget"
Då kanske pysselbitarna faller på plats.
=)
Peter Andersson
1965 • Eksjö
#48
•
17 november 2013 kl 12:47
Gilla
Nu diskuteras det två olika saker här; fysisk förmåga respektive pannben. Den förstnämnda jobbar man ju alltid på att förbättra. Angående den andra har jag den sista tiden tänkt mycket på något som jag hörde eller läste i en intervju med Scott Jurek angående förmågan att vrida ur sig de sista krafterna; "det gör ont upp till en viss gräns, sedan blir det inte värre".

I mitt fall är det nog så att "central governor" protesterar redan i slutet av stegringsfasen, kunde jag bara lära mig att komma upp dit och sedan ligga där på maxgränsen skulle jag nog springa milen 5-10 minuter fortare (PB 49, Årsbästa 52, rätt kasst för en som gör 5-7 mil i veckan inklusive ett intervallpass).
HR
1972 • Stockholm
#49
•
17 november 2013 kl 15:24
1 Gilla
Om man ska generalisera lite så kan man ju tänka på att om man inte är pulsstabil på sina lopp så är man inte tillräckligt vältränad för den distansen. Någon tidigare i tråden angav ju puls för olika delar av ett millopp och där ser man ju att pulsen "skenar" och att man då springer för fort för sin förmåga - när det gäller att springa långt. Men - å andra sidan så persar man på ett sådant lopp så har man ju faktiskt kalkylerat sin maxförmåga ganska bra. Det är alltså en avvägning. ;)

Är man pulsstabil så klarar man ju sina längre lopp i tänkt fart - med lite reserv. Har man inte fartuthållighet så ökar ju pulsen lite hela tiden tills man inte klarar mer och det kanske leder till att man får sänka rejält på slutet då man helt enkelt kroknar. Ju längre lopp desto större nytta har man av att vara pulsstabil - eller fartstabil - då man lättare kan disponera sitt lopp enligt plan.

Att man sedan kan behöva pannbensträna _ibland_ och ta att utsätta sig för lite smärta på träning tycker jag är ganska givet om har lite ambitioner. En bra inkörsport kan vara att börja köra progressiva pass - oavsett längd - så man sparar och tar och krutar på lite mer mot slutet. Bra för psyket och bättre än att öppna hårt på träning och krokna på slutet. :)
Björn
1975 • Stockholm
#50
•
17 november 2013 kl 20:10
Gilla
Det går att specifikt träna sin mentala kapacitet kopplad till löpning. Nu kommer jag inte ihåg var jag läste eller hörde (ngn podcast kanske?) om det men det var någon på ett Universitet (i USA tror jag) som nu har hållit på över flera år och lyckats med att genom föruttröttning genom mentala övningar och efterföljande löppass markant öka den totala kapaciteten för att flaskhalsen i många fall snarare ligger på det mentala planet än det fysiska.

HR
1972 • Stockholm
#51
•
17 november 2013 kl 20:19
Gilla
Björn: det ligger väldigt mycket i den mentala biten men även folk med hyfsat pannben och en bra grundinställning kan inte springa _mycket_ bättre än vad de är tränade för. Springer man över sin tröskelfart eller nära sitt max så har man en pulsökning som gör att till slut spelar det ingen roll hur mycket man "vill" eftersom kroppen kroknar. Det hjälper inte att springa och låtsas som att det är "lätt". ;)

Däremot tror jag att man absolut kan lära sig att ignorera eller mentalt battla ner olustkänslan som man får en bit över tröskelfart och kanske kan hålla i längre - till och med mycket längre - än man tror. Där behövs den mentala biten definitivt- :-)
PerNygren KeneNisa
1968 • Säter
#52
•
17 november 2013 kl 21:17
Gilla
Löpekonomi.........
är mycket mer än ett "perfekt"(optimalt) löpsteg.
Balans i det mentala till elastiska muskler t.ex.
Spänner man sig lite för mycket går enorma mängder
bara till andningen, för att nämna ett exempel.
Mance Ryder
1978 • Handen
#53
•
17 november 2013 kl 22:47
Gilla
För min del handlar det mycket om att lära känna din kropp. Om du vill närma dig din mentala och fysiska 'topp' så måste du veta hur det känns att vara där.
Jag vet till exempel att jag klarar minst 2km till i löpning när det känns som om att kroppen nästan ger upp. Det har jag provat både på träning och tävling.
Jag vet också att jag kan plåga mig genom ett halvt Sthlm Marathon då jag öppnat de första 20km med en ansträngning nära max på den distansen. Idioti...
Sedan är ju säkert känslan av kroppens signaler "nu får det vara nog" troligtvis mkt subjektiva. Men att det går att träna upp sin förmåga att härda ut, det vet jag. För mig gäller det iaf ;-)
Björn
1975 • Stockholm
#54
•
18 november 2013 kl 00:08
Gilla
Henrik: Det finns så klart rent fysiska begränsningar men jag är rätt övertygad om man kan skjuta fram vad som är fysiskt möjligt rejält genom mental träning/förberedelse. Syftar inte på något hokus pokus utan att den mentala aspekten inom träning är gravt eftersatt/outforskad och att vad man kan åstadkomma med båda delar på plats förmodligen är mer än 1+1=2.

Vill minnas att tex dykare som tävlar i att hålla andan länge går in i ett närmast meditativt stadie där de sänker både puls och kroppsfunktioner för att utnyttja syret effektivare.

Och vad är mycket? :) För en elitlöpare kanske 5% bättre skulle anses vara mycket men det tror jag mycket väl är rimligt. Fasiken måste hitta den där studien...
Oldboy
1952 • Danderyd
#55
•
18 november 2013 kl 02:13
Gilla
Björn, jag har sett den åsikten komma fram ibland "bara man lär sig att ge järnet så kan man prestera mycket bättre". 5% är mycket.

Jag är anhängare av Tim Noakes Central Governor-teori. Han och hans efterföljare på området Matt Fitzgerald menar att det finns en funktion i hjärnan som måste lära sig hur mycket kroppen klara utan att gå sönder, det lär den sig genom att man presterar allt bättre på nyckelpass i träning och på tävling.

Men om något lopp är alldeles särskilt viktigt går det att "förhandla" med Central Governor, man kan undantagsvis få springa närmare sin absoluta kapacitet och inte där CG lägger gränsen annars för att ha en säker marginal. Det går inte att göra ofta och det blir inte så många procent.

Kontentan är alltså att man måste ha en solid tränings- och tävlingsbakgrund för att vid något närmast unikt tillfälle kunna pressa ut det sista.
Noakes uttryckte det så att "You may have only one Great Marathon and 2-3 Good marathons in your body", under hela karriären alltså!

Sen kan man självklart hålla på att underprestera för att man inte har tränat pannbenet men har man hållit på ett tag finns det sällan några 5% att ta. Kanske en gång i livet, annars är det nog snarare 1-2% man kan plocka fram (då räknar jag inte illa disponerade lopp).
Lars Lindefelt
1958 • Borlänge
#56
•
18 november 2013 kl 10:41
Gilla
Ska man springa snabbt måste man träna snabbt. Dels måste musklerna trimmas in för att kunna hålla hög fart länge, dels måste man lära sig att tåla den fysiska smärta som löpning vid mjölksyratröskeln ger. Den sista lilla spärren är ofta mental - men om man lär sig uppskatta den fysiska anstängningen fullt ut så släpper det. Tvivlar man på sin kapacitet så viker man kanske ner sig.
PerNygren KeneNisa
1968 • Säter
#57
•
18 november 2013 kl 12:24
Gilla
Björn...
Där nämde du (fri)dykarna, intressant.
De övar ju mycket att ta bort blockeringar som finns i egot.
Och inte minst i västvärlden, med måsten, prylar etc.
Intressant ämne.
Johan Södersten
1969 • Järfälla
#58
•
18 november 2013 kl 18:09
1 Gilla
Jag gillar inte uttryck som "pannben" och dyl, och att det skulle handla om en medfödd förmåga. Jag tränar barngrupper och de flesta gillar inte att ta ut sig. Det handlar om träning. Vill man springa fort, så måste man träna och tävla fort och då blir man bättre på det. Man tränar upp sin uthållighet, mjölksyratålighet, styrka, teknik och vilja.
Lars Lindefelt
1958 • Borlänge
#59
•
18 november 2013 kl 20:09
1 Gilla
Pannbenet är klart träningsbart, men vissa har nog lite extra medskickat. Jag testade själv pannbenet i somras genom att fastna med en fot i emballageplast bärande 2 st dunkar à 32 kg/st. Betonggolvet höll men jag fick sy ihop ögonbrynet.

Andreas Lindholm
1973 • Växjö
#60
•
28 december 2013 kl 07:59
Gilla
Mina tre år som motionslöpare har lärt mig att viljan är starkare än kroppen i mitt fall. Jag lyckas gång på gång springa över gränsen och dra på mig småskador. Den tråkiga sanningen är nog att det behövs träningsbakgrund. Musklerna kan man snabbträna med intervaller och hårda pass, ben, hinnor och annat tar sig tid... Det är de där omtalade 10000 träningstimmarna som behövs för att bli riktigt bra i någonting. Ett långtidsprojekt innan man kommer upp i nivå helt enkelt.
< < < 1 2 3 4 5 > > >
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.