För mig var det inga problem. Jag sprang Berlin Marathon och Chicago Marathon 2013 och de ligger med två veckors mellanrum. Berlin var min marathoncomeback efter 30 års uppehåll. Självklart var jag väldigt osäker på hur det skulle gå med dels att överhuvudtaget klara en mara och dels springa två med så kort mellanrum. Träningen innan gick I stort sett bra men pga semester under sommaren så blev den inte helt kontinuerlig. Fick I alla fall till fem pass runt 30 km och det tror jag var nyckeln till att det gick förhållandevis bra. Jag satte som mål att: 1.ta mig runt, 2. under fyra timmar, 3. PB < 3.54. I Berlin klarade jag de två första och i Chicago så klarade jag alla tre. Jag spang Stockholm Halvmarathon innan Berlin utan tidspress, bestämde mig för en tid (5:15/km) dvs lite snabbare är tänkt marathonfart för att se hur det kändes. När det visade sig att jag klarade loppet i den farten och kände mig väldigt fräsch så fick jag gott självförtroende inför Berlin. Jag visste att om jag sprang lite långsammare så skulle jag i alla fall klara drygt 30 km utan problem och sedan ev behöva slita sista milen. Berlin klarade jag på 3:58:33 och kände mig förhållandevis fräsch efteråt. Jag höll jämn fart och klarade mig till ca 33 km innan det började gå tungt.
Veckorna mellan Berlin och Chicago ägnades åt ytterst lite träning. Endast något lättare joggpass för att hålla igång benen.
I Chicago spände jag bågen aningen hårdare och rycktes med i ett alltför hårt tempo I början. Den fantastiska stämningen gjorde att det inte gick att håla tillbaka. Detta fick jag sota för mot slutet. Under de första 20 km höll jag en fart som skulle ge ca 3:40, sen sjönk farten och jag kom in på 3:49:49. Sista 12-13 km var riktigt slitsamma. Det kostar på att springa för fort i början.
Det blev ett långt svar på din fråga men min erfarenhet är att det inte är något problem. Dock bör man nog vara förberedd och inte tro att det går att toksatsa på båda loppen. Dessutom är det säkert som Mr. B skriver individuellt hur man klarar det.
