Min hypotes är att det är vanligare att man går ut för mjukt, än för hårt. I alla fall om man är en någorlunda van löpare (alltså inte alla nybörjare som tjurrusar iväg direkt efter start).
Om man är ute efter att sätta PB borde man kanske snarare ta felmarginalen åt hållet att riskera att klappa ihop och inte orka hela vägen, än att ta felmarginal åt andra hållet och gå ut för mjukt. Man har ju inget att förlora. Vet inte hur många beskrivningar av värdsrekordslopp jag hört där personen av misstag gått ut för hårt.
Som sagt, risken är ju att man inte orkar hela vägen. Men man har ju egentligen inget att förlora, om det är ett PB man är ute efter.
Jag är inte alls på er nivå och har inte heller sprungit så många lopp. Men jag har i alla fall tänkt att ett mål för mig framöver borde vara att någon gång våga springa ett lopp där jag går ut för hårt och måste bryta eller något åt det hållet. Att bryta dramat kring att råka gå ut för hårt, våga riskera och testa gränserna. Som sagt, det är ju egentligen ingen skillnad på att misslyckas åt det hållet än att misslyckas genom att gå ut för långsamt.
