21 februari 2022 kl 16:39
Redigerad 21 februari 2022 kl 17:02
Vinterkräksjuka.
Jag visste att risken fanns. Båda barnen kräktes i lördags. Men tiden gick och jag kände mig fräsch. Långpasset i söndags var det längsta hittills i min upptrappning och måendet både under och efter var på topp. Springer varannan dag och vill ogärna bryta rutinen.
Måndag morgon. Första slurken kaffe. Något stämmer inte. Det smakar inte gott. Min reptilhjärna blixtrar till. Det här känner jag igen. Calici för två år sedan (Innan dess var jag som de flesta vanliga personer helt säker på att jag var immun), barnen kräktes, kaffet smakade vämjeligt. Men förnekelsen tar direkt mer och mer plats i mitt sinne. Jag åker till jobbet (oansvarigt! Men press på jobbet). Tiden går, en kollega frågar om jag vill ha kaffe. Jag säger ja. Smakar en munfull och tänker shit. Det här är inte bra.
Jag gör lite arbetsuppgifter som får mig att glömma. Men efter en stund vandrar rysningarna över hela kroppen och ger mig gåshud. Jag vet att jag är rökt.
Jag avslutar mina arbetsuppgifter (ca 60 min) och beger mig hem väl medveten om det snabba förloppet i detta djävulskap. Jag ringer frun och berättar. Hon erbjuder skjuts. Jag säger ”nej(!), jag tar pendeln(!!)). Rysningarna intensifieras. Behöver inte vänta länge på tåget men funderar ändå över varför jag spelar rysk roulett. Minutrarna går långsamt. Framme med gångavstånd hem. Problemen riktar sig just nu framförallt nedåt. Snabba spända steg. Klarar mig hem. Efter en stund på wc (man vet ju aldrig när man är klar när man är sjuk) går jag ut och lägger mig i sängen. Termometern visar 39,2. Mår nu helt förjävligt. Inte kräkts ännu. Vågar inte ta febernedsättande för att jag verkligen inte vill kräkas (ingen fobi, men känner mig som en förlorare (toxisk manlighet). Nu ligger jag här. Vanan att kunna göra något åt sin situation kvävd men kippar efter luft ändå.
Det enda rätta är att acceptera att det inte blir någon runda imorgon.
