1 juni 2025 kl 12:00
Redigerad 1 juni 2025 kl 12:28
Då jag inte har något bättre för mig medan mina tånaglar återhämtar sig så kan jag likväl skriva av mig här
Förutsättningarna var nästintill optimala för innan loppet. Kroppen var för första gången på 8v pigg, mycket tack vare en en bra genomförd formtoppning och återhämtning de senaste 2v. Jag kände att 3:45h var mitt att förlora - måltiden jag hade när jag började träningen i vintras och ett bra hopp upp från de 4:24h jag spring in på i värmen förra året. Under tiden så har jag bråkat fram och tillbaka om kalibrerad måltid och kom fram till att 3:38-3:40h var realistisk och satsade på det också i slutändan.
Kom till Stadion i tid, lämnade in påsen i lugn och ro, och gick till hästhagen för att värma upp i 10min. Hade starttid 12:10 i grupp F, den längst fram och jag passerade starten 7s efter pistolen gick.
Första kilometern tog jag det lugnt och efter det så lade jag mig i mitt måltempo på 5:05-5:10/km och precis som förberedelserna indikerade så kändes det väldigt piggt i benen och jag förstod att det här tempot skulle jag kunna hålla hela loppet. Passerade halvan på 1:49:49h, 5:13/km, och kände att att det fanns gott med energi för att ta mig upp över Söders höjder, vilket också stämde då jag inte hade några problem med någon av de tre ”bergen”. Ner för Västerbron så ökade jag tempot och jag kände att 4:50/km de sista 10km inte skulle vara några problem, något som min puls instämde i.
Men kaxig som jag var där, oroligt blev jag när jag kom upp för krönet till T-Centalen och Vasagatan då kan kände att baksida lår började uppvisa tecken på trötthet. Något som jag jag upplevde på mitt längsta träningspass i början av maj - en funktion av att jag hade problem med min adductor i april och därmed undvek långa backar och intensiv styrketräning. Positiva var/är att problemen adductorn släppte i slutet av april och jag har sprungit smärtfritt sen dess.
Vid 35km så förstod jag att valen var två
1) köra på i 4:50/km och se min baksida krampa efter 38km och lida mig igenom den sista sträcka och förlora 3:45h
2) sakta in till behaglig fart på 5:20/km tempo och säkra ~3:42h tid
Valet var givet och jag saktade in, men efter 38km då jag sprang upp för Kungsträdgården så kom problemen oavsett fast i en överraskning: jag kände hur tånaglarna på bägge långtårna började ramla av. Jag förstod direkt varför och det var att mina skor blir så fruktansvärt blöta vid vätskestationerna. Det här saktade ner mig ännu mer och upp från Strandvägen till Valhallavägen så kände jag hur tånaglarna pulserade, mitt löpsteg försämrades och att min baksidan blir allt mer stram som en funktion av det.
De sista 600m var nu en kamp mellan mig och baksidan och precis när jag vek av till Stadion - i tunneln in på målområdet så brast baksidan och krampen kom. Snabbt upp med benet mot väggen, stretcha 6s, och se till att komma ut på banan i okej skick så att jag kunde se snygg ut på målfotot.
Gled till sist in på en väldigt fin tid på 3:42:07, och är väldigt nöjd med hur jag genomförde loppet. Ingen tjurrusning i början utan genomförde loppet väldigt kontrollerat, och justerade tiden snabbt när jag fick lite motgångar i slutet.
Angående loppet som helhet:
Det tydligt för mig som började i mitten att det är för många löpare för att enbart ha två starttider. Jag fick konstant försöka hitta luckor för att springa förbi, och det var svårt att hålla ett jämnt tempo pga det. De borde verkligen ha tre starttider och ha en mycket hårdare sållning för de som börjar i det första ledet
Det är jättekul med den publik som var men på många sträckor så stod de alldeles för nära löparna vilket påverkade det redan lilla utrymme som fanns. Arrangörerna borde kunna göra bättre tycker jag
Det var väldigt återkommande så att publiken sprang in tvärs över banan för att heja och springa med sina bekanta men det är livsfarligt verkligen och respektlöst mot andra löpare. Var flertalet gånger nära att springa över ovälkomna åskådare, och en gå så gjorde jag också det. Hon backade ut från insidan på banan och vände huvudet bort från löparnas riktning och sprang rätt in i henne. Jag fick som tur var grepp om hennes axlar innan hon föll i backen. Det kunde ha gått mycket värre än så för oss bägge.
Det var inga problem vid vätskestationerna i år, utan de var klanderfritt uppstyrt och det vara bara att svänga in till ett vätskebord och få en kopp eller två.
Stora delar av Söder känns verkligen bara som en transportsträcka utan mervärde, något som jag tyckte förra året också och på träningspasset i över Söder.
Allt som allt; mycket nöjd och siktar vidare mot 3:20-3:30h nästa år
