22 januari 2026 kl 13:37
Hoppar på tråden med lite av mina erfarenheter av knäartros. Fick diagnosen 2020 efter ett år av tilltagande problem som smärta, låsningar, bakercysta och stelhet. Kunde till slut knappt promenera och kände en allt mer tilltagande frustration och förtvivlan . Hade sprungit regelbundet sedan jag var 17 och var van att snitta i alla fall 2-3 mil i veckan. Det som gav mig mest var dock naturupplevelsen. Men plötsligt befann jag mig i ett stort mörker. Var detta slutet?
Det jag först läste om artros gjorde mig deprimerad. En tilltagande försämring för att sluta som en halvinvalid i soffan. Jag upptäckte efter hand dock andra berättelser och råd som jag tog till mig. Jag bestämde mig för att sista ordet ännu inte var sagt och satte igång med följande:
1. Dagliga styrke- och balansövningar genom Joint Academy. Det ledde till att den akuta smärtan och knälåsningarna succesivt avtog.
2. Jag började cykla mountainbike. Passen blev allt längre och jag kom åter ut i skogen och fick motion. Träningen stärkte benen ytterligare och jag återfick en viss optimism.
3. Började med riktad, tyngre, benträning även på gymmet. Även diverse hoppövningar ingick. För varje överkroppsövning gjorde jag en benövning.
4. Efter ca ett år var smärtan nästan borta och jag cyklade nu ca 10 mil i veckan. Började testa att jogga igen men problemen återkom nästan direkt. Började med glykosamin och collagen. Trappade upp styrketräningen med bulgarian squats som gjorde susen.
5. Nu, efter 5 å,r är symptomen i princip borta. För ett år sedan gjorde jag änne en löparcomeback som denna gång ser ut att fungera. Springer mellan 5-7 km /2 gg i veckan. Målen är dock högre ställda men det gäller att öka långsamt och ha respekt för diagnosen. Cyklingen, styrketräningen och Joint Academy håller jag fast vid.
Flera av berättelserna här på forumet visar att det trots allt är möjligt att komma tillbaka, men att det krävs mycket tid, kraft, fokus och positivt tänkande. Kämpa på alla ni som sliter med denna skitdiagnos och ge aldrig upp!
