29 september 2025 kl 21:09
Lite nöjdhet och missnöje i fin blandning här i era rapporter från loppet. Några snabba reflexioner på just ditt inlägg ojsjo:
Man har ju i regel högre puls vid tävlingssammanhang än på tävling. Adrenalin, nervositet och publik gör att hjärtfrekvensen ligger (5–10 slag-ish) över normal träningspuls vid samma fart. Att andningen känns kontrollerad lurar en lätt att det är ”lättare” än vad kroppen egentligen arbetar. En liten negativ biffekt blir då att musklerna får en lite högre metabol stress än man tror, och tömningen av energi går snabbare.
Både på Lidingöloppet och på en mara är problemet att framsida lår ger upp. På Lidingöloppet förstärks detta av excentrisk belastning i backarna. På en mara genom det monotona nötande och kumulativ trötthet som ju i regel dyker upp efter 30–35 km.
Att ha tränat i kuperad terräng hjälper så klart, men dt är svårt att få samma stimuli på träning i så att man är förberedd på att springa 30 km i tävlingsfart och i backar på ett lopp. Musklerna får inte samma excentriska utmattning i träning om man inte kör specifika långa pass i tävlingsfart.
Krampen du upplevde under loppet är sannolikt neuromuskulär och har inte med salt/vätska att göra. Kramp på sista tredjedelen på Lidingöloppet eller på sista milen på maran är typiskt när musklerna når ett trötthetstillstånd och reflexmässigt kontraherar. Låg natrium/saltbrist ger snarare diffus trötthet, inte plötslig kramp.
Din träningsbakgrund (60 km/vecka, långpass 20–30 km) är något i underkant för att med lätthet greja 2:30 på Lidingöloppet eller att fixa 3:30 på maran. Så visst har du rätt: mer träning är svaret!
