annons
Löpning Övrigt 11 inlägg 493 visningar
#1
1982 • Borås
8 september 2026 - 12:06 Redigerad 8 september 2026 - 12:07

t" Va"Jag gör det för att testa om jag klarar derför springer du långlopp?

(Rubriken blev knasig ser jag. Skulle varit - Jag gör det för att testa om jag klarar det. Varför springer du långlopp?)

Hej ny medlem här, dock har jag surfat här länge o-inloggad. Jag har själv sprungit mycket och sett många videos på Youtube från längre lopp typ Ultravasan osv.

När frågan kommer upp varför någon vill ställa upp är svaret mer eller mindre alltid: Jag gör det för att testa om jag klarar det.

Det här är ett svar jag inte riktigt känner är tillfredsställande.

OBS! Detta är en seriös frågeställning, du behöver inte svara men om du gör det, försök hålla god ton. Jag har ingen avsikt att provocera någon, jag är genuint nyfiken.

Åter till ämnet. Jo! Jag är nyfiken på varför någon vill springa ett långlopp som Ultravasan egentligen.

Vi vet alla att du redan klarar av det, så länge du inte skadar dig. Tusentals människor har redan bevisat detta genom att spriga loppet tidigare. Du är människa och rätt lika alla andra som sprungit. Så det är väl klart du klarar av det. Därför tycker jag svaret på frågan inte är genomtänkt.

Därför undrar jag vad den riktiga anledningen är att springa ett långlopp som exempelvis Ultravasan?

Ego?
Skryträtt?
Mår dåligt, behöver något som motiverar?

Jag vill redan i förhand tacka för dig som tar frågan seriöst och som vill komma med ett genuint genomtänkt svar.
Gilla
#2
1989 • Alingsås
8 september 2026 kl 13:44
Varför skulle jag klara av det bara för att 1000 andra redan gjort det? och vad är "klara av" stor skillnad på att "klara av" och "klara av" för olika personer.
Nu har jag inte sprungit ultravasan, men t.ex. ett "kortare" bergsultra.

Framförallt: Jag tycker det är kul! Älskar att springa. Men också: Jag vill utmana migsjälv, lära känna migsjälv under jobbiga förhållanden, som jag kontrollerar. Jag växer som person när jag utmanar mig - gärna i naturen.
En del vill springa, andra vill klättra på jobb-stegen.

Det är därför jag gör det.
3Gilla
#3
1971 • Nykvarn
8 september 2026 kl 14:17
Jag tror nyckeln i din frågeställning är "klarar av". Den betyder olika saker för olika människor. Klara av på ett bra sätt? Ett behagligt sätt? Klara av det, mentalt eller fysiskt? Klara en viss tid? Kroppen klarar nog att förflytta sig långa distanser men klarar jag av det mentalt?

Slutligen, nej, vi är inte alla lika, vår art, Homo Sapiens, uppvisar rätt stor variation :) Någon är uppväxt i en aktiv orienterarfamilj eller med föräldrar som sprungit maraton och andra långlopp, har ett lågt BMI och väldigt god fysik, andra har kanske kämpat med övervikt och dåliga vanor ett helt liv och ser detta på ett helt annat sätt.

Detta skrivet av någon som aldrig sprungit längre än maraton och inte har några planer på att springa längre distanser heller.
3Gilla
#4
1986 • Åkarp
8 september 2026 kl 15:31
Jag är inte säker på att jag håller med om din ingång i frågeställningen - många andra har klarat det - därför borde även jag/du. Det är inte ett underkännande av frågeställningen, utan snarare menat som en motpol och att jag tror att det många gånger kan vara ett genuint menat svar från den som avger det. Vi har alla olika förutsättningar och ingångar in i ett lopp och träning. Och vi har helt enkelt olika talang.

Och jag tror att argumentet att se om jag klarar av det många gånger främst inkluderar tillägget - givet den för mig helt unika livssituation jag befinner mig i med: skadehistorik, tidigare övervikt/undervikt, familje- eller jobbsituation osv. osv. vilket gör att många kanske inte identifierar sig med den större massan som har klarat av det - just för att vi som människor har svårt att se framför oss att det är just människor lika oss, snarare än supermänniskor som springer vissa lopp eller antar specifika utmaningar.

Sen tror jag att du till viss del träffar en ådra som få vill erkänna, kanske ens för sig själva, att just ego och skryträtt kan vara viktiga faktorer.

För min egna två uttalade långsiktiga mål (kvalificera mig för Boston och springa 100 maror/ultralopp) är det nog en kombination av de tre anledningar jag har nämnt som spelar roll: att se om jag klarar det, ego och skryträtt. Sen gör jag vad jag, även inför mig själv, för att spela ner betydelsen av de som kan uppfattas som negativa - att skryta.

Boston är jag väldigt osäker på, då det ställer enorma prestationskrav - även i relation till andra givet att det är ett begränsat antal platser. Där är det mycket av det mytologiska med just det loppet, att verkligen testa min förmåga och att drömma om att uppleva något särskilt som är de drivkrafter jag vill se som viktigast. Det handlar lika mycket om att jaga drömmen, som att till 100% tro på drömmen. Men helt ärligt skulle en uppfyllelse av det målet även innebära en enorm stolthet och egoboost.

För de 100 marorna skulle jag vilja se målet som till stora delar filosofiskt. För att knyta an lite till hur du lägger upp frågan - givet vad jag vet idag handlar det målet inte om ifall jag klarar av det, utan när. Får jag bara vara hel så kommer jag att klara av det. Så varför sätta ett mål som kan uppfattas som icke-utmanande givet att jag borde klara av det utifrån förutsättningarna? För att för mig symboliserar det ett väldigt stort åtagande, engagemeng och dedikation kopplat till löpningen. Det handlar nästan om att skapa en identitet som blir tätt sammankopplat med att sätta den ena foten framför den andra. Troligtvis de kommande 20-25 åren.


Eller för att likna det vid ett klassiskt uttalande från Patrik Sjöberg: det ena målet handlar om höjdhopp, det andra om jämnhopp. De känns olika i kroppen när jag tänker på dem, båda är viktiga och i slutändan har de för mig åtminstone till viss del kännetecknet “för att se om jag klarar av det”.

Just kopplat till UV90 var det för min del faktiskt verkligen för att se om jag klarar av det (på ett för mina förutsättningar rimligt vis) och om jag tycker om det. Jag älskar delar av prestation, tycker rent krasst att loppet blev för långt, det blev för mycket runt omkring som blev viktigt för förmågan att prestera annat än att kunna springa. Jag beundrar dem som både har tålamodet och förmågan, men för mig var det inget jag vill göra om och sen dess har jag aldrig varit nära att ge mig på sträckan igen. Men glädjen och stoltheten över mig själv när jag kom i mål, fick en alkoholfri öl och kunde lägga mig på gräsmattan i målområdet var ovärderlig – helt oaktat hur det gick för andra den dagen eller om det var förväntat att jag skulle komma i mål.

Har man gjort en del längre lopp (fri definition för individen) så misstänker jag att det är fler än jag som upplevt hela upplevelsen som en eller flera resor. Föreberedelser, träning osv. Men även under själva loppet. Vissa dagar flyter allt fläckfritt, andra måste man förhandla med sig själv och ibland ger man upp. Men det var alltid en resa. Och den upplevelsen eller viljan att förändra den upplevelsen kan nog också vara en drivkraft.
6Gilla
#5
1967 • Torslanda
9 september 2026 kl 09:07
Finns troligen lika många svar på detta som det finns människor i detta forum. Dessutom ändra ju sig målbilden över tid.

Jag började, som många andra här i Göteborg, med att springa Göteborgsvarvet för stämningens skull. Det var ju kul så efter ett par ville jag spänna min egen båge lite och testa Stockholm marathon, vilket var kul det med. Hamnade sedan i många år på FN tjänst och där var det ju inte löpning men frekvent uppdrag som bestod i att ta sig från bergstopp till bergstopp i främmande länder och då blev det ofta 80+ km och det har väl legat kvar i bakhuvudet hur trevligt det var i skogarna och på bergen.

Körde sedan en hel massa små maror för upplevelsen så det blev 100+ av dem men på slutet började jag mer och mer tröttna på hetsen kring prestation, bråken vid energistationer och alla dessa "håll höger, snabb löpare kommer".

Det som slutligen fick mig att nästan bara köra ultra var dock att jag skickades till Shanghai och det var inte rätt stad för mig. Behöver mer natur och lugn och vad passar då bättre än att springa alla ultra lopp de då hade i Kina (Det var inte många dock, typ 10😂) Det jag uptäckte då var att det är inte löpningen i sig som drev mig, det var träningen inför, resan dit, gemenskapen med ultra löpare och befolkningen under loppet, upplevelsen av kulturen och sådant. Då jag sällan sprang samma lopp flera gånger så går det ju inte heller att jämföra tider då loppen är så olika.

Det blev befriande att inte ens behöva bry sig om något annat än att klara reptiderna. Då jag inte dricker alkohol så är väl den endorfinkicken jag får av att springa främst 100 miles lopp mitt sätt att bli stupfull. Jag mår så sjukt bra efter dessa lopp. Det är något med den vänlighet man möter från medlöpare, viljan att hjälpa och stötta varandra istället för att se dem som konkurenter. Sprang en 100 miles för två veckor sedan som annordnats helt för löparna utan vinstintresse. Suverän support och allt överskott gick till Suicide Zero. Sådant får mig att må bra, att det sedan var en underbar rutt i skogarna i Stockholm gör det inte sämre. Så varför springer jag så manga långlopp, ja det är inte skrytfaktorn i vart fall. Man blir ju mest sedd som helt dum i huvudet av att ens säga att man skall göra det. Jag tror att för mig handlar det mycket om känslan när man kör hem efter ett lopp. Efter att legat på min madrass ett par timmar och njutit att ha klarat det och processat alla upplevelser så är det dags att köra hem och stanna på en himla massa snabbmatsrestauranger och annat. Den känslan att fortsätta njuta av allt man varit med medan man är stehnhög på endorfiner och allt socker man trycker i sig i bilen och känslan att man är på väg hem till en varm skön säng är, för mig, enormt trevligt.
11Gilla
annons
#6
1965 • Kungsholmen
9 september 2026 kl 10:43
Jag har insett att jag går igång och nästan blir hög på utmaningen att bara försöka klara något, för mig, extremt. Jag ska helst spänna bågen så att det där och då känns omöjligt. Nu talar jag främst om ide och planeringsstadiet, om det finns tid för det. Ibland har jag gjort "extrema" saker helt spontant med en dags varsel. Då blir jag bara hög en kort tid.
Klarar jag sedan utmaningen är jag fortsatt hög i dagar av min prestation.
Detta gäller bara långlopp som är långt utanför min komfortzon, vanliga maror och kortare lopp get mig inte alls samma kick.
5Gilla
#7
1982 • Borås
11 september 2026 kl 13:51
För att du inte skiljer dig nämnvärt mot de tusental som redan testat och slutfört loppet.

Förtydliga vad som är kul?

Försök gräva djupare i dina känslor gällande ett långlopp på 9 mil.
Gilla
#8
1982 • Borås
11 september 2026 kl 13:53
Med tanke på det stora antal som redan bevisat att vi kan detta, så är det ingen fråga längre. Vi har sett alla från grav övervikt till anorexia och allt där emellan klara av det.

Därför undrar jag över djupare skäl till varför.
Gilla
11 september 2026 kl 16:05
Det kanske inte bara är fysiska förutsättningar som krävs för att man ska klara av det, utan även psykiska. Många skulle förmodligen ge upp redan innan de ens gett det ett försök att springa t.ex. 9 mil. Det kan ju vara intressant att få svar på om man har det rätta psyket för att klara av en större uppgift. Jag tror många växer som personer efter att ha "klarat av" något som av många betraktas som nästan ouppnåeligt. Åtminstone känner jag det så när jag gjort något utöver det vanliga Svenssons gör, oavsett om det är inom idrottsliga sammanhang eller något annat.

Med det sagt så kvalar jag nog inte riktigt in i kategorin långlöpare, då det längsta jag sprungit någonsin är ca. 33 km. Vätternrundan på cykel är väl kanske det närmaste jag kommit känslan av att springa långt.
2Gilla
#10
Stockholm
11 september 2026 kl 17:22
Premissen i frågeställningen är felaktig. Bara för att tusentals andra personer klarat något ”svårt” så innebär det inta att alla klarar det. Framförallt så innebär det inte att man kan klara det utan att lägga tid och energi på att klara det. Om man skulle begränsa alla personliga utmaningar till att vara av typen ”ingen har någonsin klarat det här” så finns det bara två möjligheter: bli bäst i världen på någon relevant eller tramsutmaningar som ingen kompetent har lagt tid och energi på att bli bra på, typ sabrera flest flaskor champagne på en minut. Och kan man inte slå det rekordet så kan man välja 30 sekunder för det har ingen gjort.

Det innebär inte att frågan ”varför gör du x?” är irrelevant eller ointressant, det innebär bara att uppfattningen att en svår utmaning inte är en svår utmaning bara för att andra har klarat den inte är en utmaning för någon öht är fel.
2Gilla
annons
#11
Svealand
11 september 2026 kl 21:57
Bild uppladdad av Kalle Kula
*kollar lite på champagnesablar* 👀🤔
1Gilla
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.
annons