Runners high. - Löpning

Karin L

1981 • Linköping

#2

•

7 februari 2010 kl 22:25

Gilla

Var 10:e pass? Oj då! Det tolkar jag som riktigt ofta. Så som jag fattat det är det många som aldrig upplever detta, eller? Hur ser din tolkning ut?

Jag har känt det ett par gånger om jag tolkar begreppet rätt.

Kristofer Hindersson

1975 • Norrtälje

#3

•

7 februari 2010 kl 22:44 Redigerad 7 februari 2010 kl 22:55

Gilla

Vart tionde pass är som Karin säger väldigt ofta. Det är ju bara att lyckönska dig. Det har bara hänt enstaka gånger att jag känt något liknande och då har det alltid varit på sommaren. Någon ljum sommarkväll när man springer på en mjukt sviktande skogsstig förbi något litet skogstorp och känner doften från syrenhäcken och oset från grillen i trädgården, och hör folk skratta och ha trevligt. Vet inte om den känsla som infinner sig då kan kallas "runners" high dock, bara allmänt high kanske..

Linda Eliasson

1978 • Nacka

#4

•

8 februari 2010 kl 00:25

Gilla

Intressant!
Själv får jag en ordentlig gåshuds-endorfinkick med nästan kuslig precision var 55-58:e minut på mina lugnare distanspass.
Jag började misstänka att jag är ganska lyckligt lottad när jag var den enda som utbrast i "Åh vad det är härligt" 110 minuter in i ett långpass i halv snöstorm förra året.

Conny Adolfsson

1954 • Hyltebruk

#5

•

8 februari 2010 kl 01:04

Gilla

Det är svårt att veta vad som är Runners High, men man kan känna en skön kännsla ibland, när man kommit in på andra halvan utav ett marathonlopp, och vet att nu börjar det roliga, och man vet att slutet på loppet närmar sig, och likaså vid mycket plågsamma långpass i kyla, regn och mörker.

Leif A

1946 • Sigtuna

#6

•

8 februari 2010 kl 08:51

Gilla

Är det inte rätt mycket av vad man lägger i det?
Första 2-3 km, benen är sega, puls en bit över 200, andningen bränner i halsen - döden är nära. Och helt plötsligt upptäcker man att pumpen tickar på lugnt och stadigt, andningen likaså och kroppen väger ingenting.
Känslan av att kunna springa hur länge som helst! Är som jag upplever det.

Linda Ekenberg

1980 • Avesta

#7

•

8 februari 2010 kl 09:17

Gilla

Ja det är konstigt ibland att på långdistans, för mej efter 2 mil, att det känns som att jag kan springa hur långt som helst. Dock är det runt 5 km det känns som tyngst... sen lättare o lättare...
LOVELY!!!

Gun Öhman

1963 • Skellefteå

#8

•

8 februari 2010 kl 09:43

Gilla

Vilken kick man får när runners high slår till.Sprang en natt stafett (laplands ultra)för några år sedan.Hade 2 sträckor den gången,en ibörjan vid 24-tiden och den andra var på morgonen (sista sträckan in mot mål)Första löpningen gick tungt som bara den, sedan när jag sprang sista sträckan så bara flög jag fram.Det kändes som om jag kunde springa hur fort och långt som helst.Lyckokänsla i kroppen går inte att beskriva.Fortfarande när det går tungt på träningarna så brukar jag tänka på den gången när jag flög fram.Bara vetskapen av att den där STORA endorfin kicken kan slå till gör träningen lite lättare.

Micke

1981 • Göteborg

#9

•

8 februari 2010 kl 09:54

Gilla

Har upplevt det 2 gånger under mina 6-7 löparår

Gustaf Hermansson

1972 • ÅKERSBERGA

#10

•

8 februari 2010 kl 11:34

Gilla

Min starkaste upplevelse av Runners High inträffade nog en gång i somras när jag sprang en träningsrunda på 21km.

Vid ca 12 km kom jag plötsligt att tänka på hur lätt mitt löpsteg upplevdes.
Jag trippade på hur lätt som helst och det kändes som att det fanns likheter med de tävlande i gång under friidrotts-VM som jag sett dagarna innan.
Tripp tripp med minimal ansträngning.

Känslan växte sig starkare och plöstligt var jag helt euforisk och löpning var världens lättaste sak att utföra.
"Hoho, jäklar vad jag är bra!", kändes det som och jag gapskrattade högt för mig själv av lycka. Tur att det var mitt ute på landet och ingen hörde/såg mig :)
Känslan fanns kvar i ett par kilometer som gick lekande lätt.

Den rejäla backen på ca 900m (ca 60m stigning) som dök upp strax efter dämpade ruset men det gick lätt även där. Sedan var det bara att spurta hem resten av biten för att inte missa 100m-finalen med Bolt & co :)

Micke C

1972 • Örebro

#11

•

8 februari 2010 kl 19:28

Gilla

Har kanske upplevt det 7-8 gånger under 20 löpår...

Crocker

1996 • Bjurholm

#12

•

8 februari 2010 kl 20:48

Gilla

Hm. Kanske är så att jag är ung ännu. Spännande teori ang. att det blir enklare efter 5 km. Det ska jag tänka på, tack för alla svar. :)

Oldboy

1952 • Danderyd

#13

•

8 februari 2010 kl 23:46

Gilla

Det upplevs väl olika av olika personer, som jag uppfattar det finns det olika grader även här. Det yppersta kallas "flow" och har beskrivits som en rent transcedent upplevelse, närvarokänslan förändras helt, man "blir" själva springandet. Har inte träffat någon som berättat för mig om sådana upplevelser.

Endorfinpåslag får jag ju ofta, men den där kicken som jag förknippar med begreppet Runners High minns jag inte så många tillfällen med. Den första kommer jag väl ihåg: på den tiden jag sprang oftast en och någon gång två mil kände jag efter 15 km att kroppen bara tyckte det var dags att öka! Så det gjorde den, känslan höll i sig några km och det gick lätt ända in i mål vid 20 km.
New York Marathon, denna härliga känsla att ta sikte på någon längre fram, springa ifatt och passera, om och om igen. Och de härligt långa avenyerna på Brooklyn. Ett lyckorus (fram till runt 30, vid 35 övergick det till en plåga!)
En regnig dag i somras "det går visst lite fortare än jag hade tänkt mig men jag fortsätter väl", det höll hela vägen kanske delvis för att det var mest uppör "dit" och mycket utför hem. Sådana pass har jag några gånger om året. Det känns lätt att springa helt enkelt.
Vanligen kommer känslan efter ett bra tag med relativt hög ansträngning, typiskt bortåt 15 km i högre fart än "lugnt långpass". Brukar hålla i sig 3-5 km. Har läst på annnat håll att detta är rätt typiskt, långt in i ett pass snabb distanslöpning. Det kan kännas lätt och härligt att springa redan från början, men aldrig "på det sättet".

Mårten Hemström

1969 • Sala

#14

•

9 februari 2010 kl 07:56

Gilla

Jag tycker att vissa blandar ihop Runner´s high med att musklerna har blivit mjuka. Det är inte samma sak. Det där med att musklerna har blivit mjuka efter 5 km och det plötsligt går lättare har med effekten av uppvärmning att göra. Att hitta det rätta tempot och pulsen har med ovana att göra. Såsmåningom lär man sig att hitta det rätta tempot från början. Pulsen ska snarare öka för varje km i början än minska. Har man en puls över 200 i början springer man tokgalet.

Jag tycker inte heller att man ska förväxla Runner´s high med att vara glad när man springer förbi vackra miljöer, för det har mer med estetisk njutning att göra. Inte heller att man känner sig positivt inställd till sin löpning, för det har med positivt tänkande att göra. Runner´s high är en rent medicinsk förändring i hjärnan om jag har förstått det rätt.

Nej, Runner´s high har med endorfin att göra, inte allmän uppvärmning med lättare löpsteg. Ordet high kommer just från att man blir hög på samma sätt som av amfetamin eller annat uppiggande narkotikum. Jag har inte känt sådana kickar, men jag har känt det som att det går lättare, och att det känns härligt och glatt efter ca 15 km. Man springer lättare och med bättre löpsteg, men har inte detta med att smärtan i rygg och ben har slutat p.g.a. uppvärmningen? Eller är det endorfinerna som "bedövar" det som gör ont samtidigt som man känner sig lite gladare?

Eller borde Runner´s high användas endast för en rent narkotisk upplevelse i vilken man nästan vill skratta, eller åtminstone le stort och brett, för att man känner sig som "ett med löpningen"? Jag tycker det.

Annie F

1981 • Tullinge

#15

•

9 februari 2010 kl 10:25

Gilla

Strax efter 40 km passeringen på förra årets Sthlm mara, kändes plötsligt de tidigare rätt stumma benen jättelätta och det kändes som om jag nästan flög fram en decimeter ovan marken, gåshud på hela kroppen och ett leende så brett att jag nästan fick kramp i käkmusklerna!

Det var en oerhört skön känsla (När jag senare kollade min km-tider så visade det sig att denna sträcka visserligen inte gick fortast men nästan, tempot var drygt 20sek snabbare än snitthastigheten under föregående 5km) kanske inte "fullvärdigt" runners high men åh vad jag längtar efter att få uppleva en liknande känsla igen!

Gun Öhman

1963 • Skellefteå

#16

•

9 februari 2010 kl 11:32

Gilla

Att få uppleva den där stora "kicken" är nog inte så vanligt.Har själv sprungit i drygt 15 år och bara fått var med om den en endaste gång.Visst har jag haft en hel del små lyckorus då löpningen går lätt och man orkar den ena intervallen efter den andra.

Den riktiga kicken var annorlunda.Jag började höra fotstegen,hjärtat,andningen tom håret som slog ner mot huvudet.Allt var så rytmiskt perfekt.Det lät som musik i öronen.Jag såg benen och armarna röra sig under mig men det kändes inte som mina.Det kändes som om jag bara följde med som passagerare och lyssnade på musiken som var så rytmisk.Det var en helt otrolig känla.Det fanns inga tankar i huvudet , bara en enorm ljudupplevelse
I vanliga fall är jag både tondöv och taktlös.:))

Visst låter det hel knäppt !!
Hoppas på att få uppleva samma sak någongång till i livet utan att behöva ta till droger.

Linda Eliasson

1978 • Nacka

#17

•

9 februari 2010 kl 12:41

Gilla

En artikel i ämnet:
http://www.nytimes.com/2008/03/27/health/nutrition/27best.html?_r=1&ei=5087&em=&en=94a1816b72ae11fb&ex=1206763200&adxnnl=1&adxnnlx=1206641040-ZO2PvU1EJBIrKDDUHDVBFw

Jag gillar hans beskrivning av musik som ger en känsla av eufori. När jag får mina "RH-kickar" är det samma känsla som när jag lyssnar på "O Fortuna" i Orffs "Carmina Burana". Det är härligt!

Krister Strömqvist

1976 • Göteborg

Administratör

#18

•

9 februari 2010 kl 18:50

Gilla

läste just: http://illvet.se/manniskan/hjarnan/du-blir-hog-av-motion å står det där är det sant :-)

Staffan Dahlgren

1971 • Nykvarn

#19

•

9 februari 2010 kl 21:36

Gilla

En beskrivning från ett pass i januari då jag upplevde något liknande: http://wwwfyraochtrettio-staffan.blogspot.com/2010/01/runners-high.html

Har hänt 2-3ggr förut

Leif A

1946 • Sigtuna

#20

•

10 februari 2010 kl 11:06

Gilla

@ Mårten m fl
Håller dessvärre med om att jag slarvar med uppvärmningen vilket drar med sig onödigt hög puls i början. Jag har testat lite olika varianter genom åren och funnit att minst en halvtimmes uppvärmning går det åt för att jag ska slippa rusningen i början. Så mycket tålamod har jag inte! Alla är olika, sån är jag.
Tillbaka till RH. Endorfinkicken är egentligen inte en kick utan en, större eller mindre, förhöjning av endorfinnivån i kroppen. Man kan få en topp, kick, eller en lägre men långvarigare förhöjning. Vilket jag upplever som att jag bara flyter fram, kristallklart medveten men samtidigt utan att jag efteråt kan säga exakt var/hur jag sprungit. Av och till, men oftast på längre pass.
Men den stora kicken väntar jag på, med spänning.