livstecken

Jag skrev inget om Soteledens terrängmarathon. Inget om att hänga med Majja och sova under bar himmel på en klipphäll i skärgården. Inget om Francos diktatur och att det fanns en tid när Sveriges statsminister kunde kalla saker vid dess rätta namn. Tänk att det bara tog trettio år från att Palme sa "Satans mördare" till att kungen kallar Brunei för "mer öppet än något annat land man kan tänka sig"?

Men som sagt. Det var inte det jag skulle skriva om.

Idag sprang jag ett långpass. Det låg bra till i tiden. En del hävdar att det är dumt att springa pass som sliter för mycket. Jag tror det är samma människor som ropar överträning efter en fyramilsvecka. Eller vad vet jag, folk har ju olika skadebenägenhet så jag ska inte vara hånfull. Min träning är trots allt mer lekfull än vetenskaplig så det går säkert att ha åsikter.

Tanken var att springa tre mil lite under fyrafart och kolla hur jobbigt det var. Jag blev glad. Det var inte värst jobbigt. Alla stjärnor stod dock rätt, temperaturen var låg, vinden gynnsam, asfalten var asfaltig osv. Det var helt enkelt en dag med bra feeling, en dag lite utanför vardagslunken. En dag som motiverar alla de sketna pass som varje vecka passerar revy.

Tydligaste tecknet efteråt: en välkommen trötthet i utsida överarm. En hållning som hade gjort Ling stolt!

Det kan ha varit veckans pepplåt som gjorde det: https://www.youtube.com/watch?v=J43_SkX1U84