Málaga - av mättnad avbrutet långpass

Tänkte springa lite längre idag. Planen var att springa österut längs stranden tills klockan visade 10,5k så jag efter passet åtminstone skulle ha fått ihop en halvmara. Det var soligt och skönt. Och varmt. Var lite dåligt vätskad och kände av värmen direkt.

Köpte på mig en stor flaska vatten i ett glasstånd efter typ 7 och försökte hetsa fram en bättre vätskebalans. Fortsatte ett par, tre kilometer till tills klockan visade drygt 10 då jag satte mig på en stenstrand och filosoferade en stund innan jag vände tillbaka. Den något knapphändiga frukosten var nu slut för länge sedan och hungern började bli väldigt påtaglig. Sprang förbi många (och jag menar *många*) restauranger på min väg tillbaka och jag ljuger inte om jag säger att varenda en av dem var synnerligen välbesökt av väderglada, uppklädda, konstant pladdrande och skrattande helg-firande spanjorer - en ren fröjd för mina nu trötta och hungriga ögon.

Slog mig efter några kilometer ner vid ett ledigt bord på ett av alla strandnära etablissemang och beställde in det jag trodde var en stor sallad, nygrillade sardiner på spett och en rostad macka med tomat (han sa åtminstone, tyckte jag, "bruschetta") och en San Miguel SIN. Jag fick min alkoholfria öl, min gigantiska sallad och mina finfina småfirrar och tryckte i mig med god aptit. Bruschettan såg jag inte röken av. Eller var det kanske den där bullen jag fick allra först tillsammans med oliverna? Anyway, jag glufade i mig och var precis så där perfekt mätt när servitören kom och dukade av och frågade om jag ville ha dessert. Eller kaffe. Ah! En kaffe hade suttit fint.

Sitter och smuttar på min café con leche när kyparen kommer med ett stort fat och säger något i stil med: "Aaah! Vi glömde ju din Bruschetta! Varsågod!" varpå han ställer det gigantiska fatet med ett rejält grillspett med fläskfilé, tomat, lök och paprika framför mig. Till det en stor bakad potatis med en krämig röra ovanpå.

"Bruschetta?"
"Sí! BrOCHETA!"
"Mon dieu!"

Inser nu min språkliga felhörning eller kanske ännu hellre: mitt lilla missförstånd, men tänker att "Äh, det här finns det nog också plats till" och trycker i mig. Och blir mätt. Mätt till den grad att jag börjar må illa. Riktigt illa. Kaffet, som stått och blivit lite småljummet i väntan på att mitt frosseri skulle ta slut någon gång, sveps ner också det innan jag betalar och går därifrån. Att springa är inte att tänka på, så det får bli en promenad längs vattenbrynet. Då jag sätter nyckeln i låset halvannan timme senare är jag fortfarande mätt som en ... en ... tvåmetersgringo med språkförbistrings-symptom.

Brocheta! Jojo.

Märkliga splits som är lite störigt, om än mer än lovligt oviktigt i sammanhanget.

Länk till Garmin: https://connect.garmin.com/modern/activity/1628091020