Stockholm Marathon - Stockholm

Det var onekligen med skräckblandad förtjusning som jag tog plats för start i Stockholm Marathon. Uppladdningen var sämsta tänkbara med en löprunda de senaste 4,5 veckorna (Göteborgsvarvet) på grund av förkylning och blodblåsor på fötterna och dessförinnan ytterligare tre veckors vila från löpningen. Fötterna var plåstrade med compeed och insmorda med vaselin-gel för att inte blåsorna skulle förvärras. Förväntningarna var låga och oron stor inför loppet – att ta mig runt var det viktigaste.

Startade med Kind och Buskas i grupp D. Jag trodde att vi skulle kunna köra tillsammans en stund inledningsvis men Kind satte hög fart direkt. Jag och Buskas tittade på varandra och konstaterade att vi inte vågade hänga på. Det gick för fort för att vi skulle våga. Vi sprang och småpratade och betade av ett gäng kilometer i vad som i genomsnitt var ett stabilt 5-tempo. Buskas lade sig 20-talet meter framför och jag såg honom fånga in Kind och så småningom gå förbi. Jag låg strax bakom Kind och kom tillslut ikapp honom, vilket var skönt för att återigen ha någon att surra med. Vi småpratade en del och fördrev tid.

Efter 20 kilometer kände jag mig fortfarande väldigt pigg och hade inga som helst känningar i varken benhinnor eller i fötter efter blåsor. Samtidigt flaggade Kind för att han hade gått ut för hårt och hade det tungt. Han sa åt mig att öka om jag ville så jag provade. Stannade för att tömma blåsan efter halva loppet, därav tempot 6,27 vid tiden mellan 20 och 21 kilometer.

Jag kom inte så många kilometer innan kroppen sa ifrån rejält, och jag önskade att jag aldrig hade anmält mig till loppet. Knän och höfter gjorde riktigt ont men jag krigade på. Sänkte farten riktigt mycket vissa kilometrar. Andra gången över Västerbron låg jag i drygt 6-tempo, att jämföra med 4,51 första varvet.

Sista 15 kilometer var ett helvete för knän, leder och höfter, men orken eller musklerna var det egentligen aldrig någon större fara med. Många verkar ha fått kramp, men det kände jag aldrig av. Mor och far konstaterade att jag såg väldigt pigg ut jämfört med de flesta andra. Men varje steg gjorde riktigt ont. Härligt publikstöd i allmänhet och från Hanna, mamma, pappa och svärfar i synnerhet. Upploppet på Stockholm stadion var mäktigt, hade en riktigt bra spurt och tog ytterligare några placeringar innan den efterlängtade och sedan länge visualiserade målgången kunde genomföras!

Det känns himla häftigt att ha sprungit detta lopp, är väldigt stolt över mig själv och hela gänget som genomförde detta.