ASICS Stockholm Marathon - Stockholm

Lite oroskänslor fanns efter passet dagen innan, men även de heta väderprognoserna påverkade något. Jag älskar att springa i värme, men då är det för pass på upp till en timma, efter detta brukar även min kropp kännas som en ”urvriden trasa”, åtminstone när kvicksilvret visar på >30 grader.

Vi bodde ute på Bosön och omgivningen där samt maten var 5+ så det fanns inget i det avseendet att klaga på. Bussen till Ropsten var mer än lovligt varm och efter att vi lämnade Stadion-stationen och kom upp på Valhalla-vägen var det närmsta jag kan jämföra känslan med Grekland...i juli.

Ned till Östermalms IP för vila i skuggan, laddning, ombyte mm. Det blev lite brådskande mot slutet och fem min innan det var dags att bege mig till starten föreslog farsan att jag skulle springa med hans solglajjor. De var oerhört sköna och behovet av att ”kisa” med dem på var att jämställa med att se en SM-tävling i schack. Dvs inget alls. Att använda dessa under loppet visade sig vara en mycket bra idé och säkert en anledning till att jag inte kände någon huvudvärk alls. Inte ens begynnande sådan. Inte ens efter loppet. Ovanligt för att vara mig.

Starten gick och jag var lite halvotaggad för att vara ärlig. Vetskapen att PB var utom räckhåll tog emot, måste jag vara ärlig att säga. Jag hade tänkt lägga mig i 4-tempo för att se hur värmen kändes. Till min förvåning var den inte så påtaglig som jag befarat. Första 10-15 km gick i central stadsmiljö så byggnaderna gav mycket välkomnande skugga samtidigt som parterna längs vattendragen bjöd på skön kylande vind. Inte så stark så det bar emot utan underbara 2-3 sekundmeters svalkande sådan.

Givet detta hamnade jag såklart i ett högre tempo än planterat och första milen gick på 38.17. Jag gillar att gå ut lite hårdare än måltidsfarten så det finns lite ”fallhöjd” till slutet. Särskilt i ett maraton då jag vet att jag kommer vara trött även ifall jag legat i 4.30-fart.

Efter 10 km-markeringen fick jag påhejning av föräldrarna som var åskådade spektaklet detta året, det gav extraenergi, vilket alltid bekanta ansikten gör. Första dippen kom ett par-tre km senare (samma som 2017) då det slig mig att det var 2h kvar och jag började då känna en annalkande trött-/slitighet.

Vis av erfarenhet från förra året visste jag dock att jag skulle komma att få extrakrafter lite då och då. Det är mycket ”upp och ned” under ett 42 km-lopp. Ett annat problem var magen, vilken var något tung redan innan loppet pga all vätska och energi som inmundigats. Första gelen vid 10 km hjälpte inte till och känslan blev allt värre. Vid ca 18 km skedde det oundvikliga. Jag fick vika av vid en skogsdunge på Djurgården och göra mins behov. Fort gick det åtminstone!

Det var skönt att inte springa så mycket på oinspirerande Djurgårds-slingan i år även om det tidigare år varit skönt att komma in i stadsmiljö och passera 30 km (typ), i år var vi ca fem km ”bakom” då detta skedde. Ett bakslag, mentalt, när krafterna och fokuset sinade.

20 km passerades på 1.17.14 och halvdistansen på 1.21.27. Tiderna här var helt klart bra under rådande förhållanden och bättre än vad jag på förhand trott. Dock något långsammare än 2017 och känslan då vid dessa passeringar var ljusår bättre än årets dito.

Efter 25 km tappade jag gnistan helt och ville bara bryta. Tyckte jag kunde skylla på magen. Jag visste dock att detta endast var ett dåligt ”mindset” och jag höll ju trots allt nästan 4-tempo fortfarande. Naturligtvis hade det varma vädret hjälpt till att urlaka kroppen på energi.

Jag hade tagit min andra gel efter 20 km och som ett brev på posten gjorde magen sig alltmer påmind efter detta. Ca 28 km in på loppet var det dags för det andra, och sista, toastoppet. Eller toastopp är att försköna. Behovet gjordes i en tunnel (ej på slingan där folk sprang) och att magen kändes som den gjorde höjde inte direkt sinnesstämningen.

30 km passerades på 1.56.56 så fortfarande var jag tre min bättre än 4-tempo. Den vetskapen stärkte psyket. Stigningarna på Söder och sen Västerbron som kulmen var tuffa. Riktigt tuffa! För första gången på många år kändes Västerbron som en vägg och en bit in på den såg jag att det var över 500 m till toppen. Huvva!

Nedförslöpningen var underbar och då benen fungerade felfritt loppet igenom kändes det som vila att bara kunna ”rulla” utför. Nere efter brofästet (35 km) var det dags för platt löpning igen och då kändes det tomt igen. Dock gjorde publiken ett fantastiskt jobb här. Gåshuds-bra jobb! Tröttheten försvann mirakulöst under ca 500 m och sen började jag tänka rationellt. Att det faktiskt inte var så långt kvar. Ca ett halvt millopp till 40-markeringen och därifrån skulle det ju inte vara några problem!

Jag tog här min fjärde, och sista, gel. Fick en av enervit efter gissningsvis 28-30 km och även om den inte gjorde magen glad kunde jag kämpa vidare. Jag visste att den fjärde gelen skulle kunna göra mer skada ön nytta, men sinnesnärvaron var stark nog för att få mig att inse att jag behövde energin. Jag sprang på ”fäljarna”, kändes det som. Klokt val och magen höll in i mål.

De sista 5-7 km var jag på autopilot, men kunde hålla ca 4.05-tempo även om det kändes som att det gick halvminuten långsammare. För första gången åkte glasögonen av här, sen på igen, sen av igen, sen på igen. Med ungefär 300m-intervaller försökte jag bryta något mönster för att hitta ny energi. Ett nytt ”läge”. Vet inte ifall det hjälpte, men saker och ting försämrades inte åtminstone.

40 km passerades på 3.38.15 och här kände jag för första gången på väldigt länge att sub 2.48 var möjligt, även om jag främst siktade in mig på 2.50 (alltid räkna negativt i sådana här lägen). Sjukt egentligen att km 35-40 gick snabbare än km 30-35 (4.04- mot 4.12-tempo).

Passeringen för 41 km var underbar att se, men inte ens med 600 m kvar då jag skymtade stadion kunde jag njuta. Det var ju just 600 m kvar! En spurt senare hade jag gått i mål på 2.47.30 och en snittfart på 3.58. 30 sek sämre ön förra året, men placeringsmässigt avsevärt bättre i år så denna prestationen sätter jag klart högre. 26a bland svenskarna (SM), 32a i åldersklassen, 39a i herrklassen och 46a totalt (75a 2017).

Banan tyckte jag mer om i år. Mer stadslöpning och mer publik. Den är garanterat snabbare än föregångaren. Ännu ett stort tack till publiken, den var inget annat än fantastisk!

Efter loppet väntade ben- och fotmassage (tradition) och väl nere på Östermalms IP kom första krampkänslorna. Ett tack till benen som höll ihop så bra. Jag står er i tacksamhetsskuld.

Sammanfattningsvis ett riktigt roligt lopp och kul att man får lön för den möda, i form av träning, man lägger ned. Väl värt besväret.