Helsingborg Marathon - Helsingborg

Äntligen tillbaka i maratonskorna. Efter fem år med skador, operation i hälen och en massa annat i livet som tagit tid och energi tyckte jag äntligen att det var värt att prova på att springa Helsingborgs Marathon igen. Jag har inte sprungit mer än 31 km på flera år och träningsmängden är inte alls vad den var för fem år sedan så jag visste inte hur redo jag var, men med tanke på att loppet är lokalt är tröskeln ganska låg och jag ville ge det ett försök.

Förberedelserna var goda, med nertrappning sista veckan, rödbetsjuice och mycket kolhydrater de sista dagarna. Jag velade om vilket tempo jag skulle gå ut i, men bestämde mig för att springa med 3:30-farthållarna till en början, d v s 5-minuterstempo. Efter de första 3 kilometernas stelhet kändes det lätt att hålla 4:50-5:00-tempo. Några gånger funderade jag på att springa ifrån klungan, men behärskade mig klokt nog. Annika och Emmy hejade duktigt på Råå där det var en hel del andra hejare också. Jag tog sportdryck på alla stationer där det erbjöds och även banan där det fanns. När jag var halvvägs inne på Fredriksdal, var jag fortfarande ganska pigg, men kände att det började ta emot och insåg att andra halvan (som brukligt) skulle bli betydligt tuffare. Vädret var ganska bra, förutom vid några tillfällen när man hade medvind och solen stod på. Då blev det väl varmt. Jag fortsatte att dricka sportdryck på alla stationer, men efter ett tag blev det lite mycket vätska i magen. Inte så att jag mådde illa, men ändå lite besvärande. Bortåt tre mil började det bli riktigt tufft och jag tappade i tempo. Var ändå nöjd med att kunna hålla mig springandes och inte tappa alltför mycket. Jag förstod nu att jag skulle klara det, men var osäker på om jag skulle tvingas gå delar av sista milen. Vid Sofiero stod Bertil och Ingrid och hejade, både när jag passerade norrut och kom ut från Sofiero på tillbakavägen. Behövlig energiboost. Sista biten gick på vilja. Tinkarpsbacken ned får man lite hjälp av gravitationen, men de sista 2,5 kilometrarna gäller det att bara stänga av och fokusera på hur det kommer att kännas när man kommit i mål. Jag lyckades få till en liten spurt på upploppet för att få en värdig målgång.

Vid målet stod Annika och Emmy och tog emot mig. Efter en kort vila hämtade jag min väska och gick ner och tog ett bad från bryggan vid målgången. Perfekt avslutning på ett fantastiskt fint arrangerat lopp. Tiden jag sprang in på är min näst sämsta maratontid, men jag är ändå riktigt nöjd med att vara igång igen. Jag är ju dessutom fem år äldre än sist.