Examensprovet för hela årets fokuserade träningsupplägg. Kortsammanfattningen är att jag sprang mitt livs lopp och inte bara överträffade mina största förhoppningar (höga 3,18 om allt klappar) utan lyckades få till ett optimalt upplägg och fick en officiell sluttid på 3.18.10. Ett nytt personbästa med 7 minuter och 46 sekunder.
Men herrejävlar vad hårt det satt inne och vad jag fick slita, trots att allt verkligen flöt på i princip optimalt
Jag var ordentligt nervös när jag ställde mig på startlinjen. Övertygad om att jag gjort träningen rätt, utan mer orolig för en häl som gjort ganska ont tor-lör när jag varit helt träningsfri, att det blåste en hel del och för om magen skulle klara sig utan onödiga stopp.
Runt omkring
Var nog första gången som jag sprang ett stadsmaraton i en stad utan rälsbunden trafik. Det blev jag medveten om kvällen innan när jag skulle planera min resa in och insåg att stadsbussarna inte gick. Blev en snabb omplanering och beslut om att ta med cykeln på tåget och cykla till starten.
I eventområdet fanns det mesta ”vanliga”: toaletter (jag upplevde att dimensioneringen var bättre än på många andra liknande evenemang), väskinlämning (lämna själv, men uppstyrt vem som lämnar var) och lite blandat smått och gott i form av försäljning av fika, mat och popup Löplabbet.
Ville köpa en t-shirt efter målgång, men de var tyvärr slutsålda. Här skulle jag å ena sidan vilja beklaga mig över att man inte tryckt upp fler, men landar snarare i att beundras över att man som arrangör och i en helt ny organisation varit lite försiktigare och inte dragit på sig den kostnaden på förhand utan prioriterat det man bedömde var viktigare för själva arrangemanget.
Bara att konstatera att den allmänna motivation sjönk en del på väg in efter att ha cyklat till stationen i motvind och att det började att regna lagom till att jag kom fram till stationen hemmavid. Det var dock det sista regnet jag såg den dagen.
Redan när jag klev av tåget märktes det att det var många som skulle springa som kom med samma tåg som jag. Blev ganska så mycket av en marsch till starten som påminner om de man ser från Triangeln till stadion. Samma förväntan i luften och vetskapen om att alla är på väg för att uppleva samma sak.
Banan
Starten var på Ribban, i närheten av Kallbadhuset, två av de stora landmärkena i Malmö med utsikt över bron – tillsammans med Turning Torso – de numera mest ikoniska samma i stan.
Efter en runda runt området med vändning precis vid Kallis gick färden vidare söderut och via ön till Sibbarp och runt campingen där. Helt ärligt den klart tråkigaste delen av banan. Påminner om bl.a. Stockholms gamla sträckning eller München, minns inte riktigt men tror Berlin fungerar på samma sätt – man lägger den tråkiga delen av banan där det bara handlar om att bocka av kilometrar först. Sen ser man till att göra så mycket sightseeing som möjligt av loppet för att visa upp staden från sin bästa sida. Precis så upplevde jag i alla fall banan i Malmö.
Nästan exakt efter att vi var halvvägs vände vi upp mot centrum och kom upp till Pildammarna, passerade stadion, Malmö IP, Operahuset och Triangeln på ganska kort tid. Därifrån en lång raka med cykelmotorväg på väg till Värnhem via en av de stora kyrkorna. Därifrån in mot verkligen centrum och passera över kanalen, via Gustav (Adolfs Torg) och Lilla Torg innan en lång fram och tillbaka runda via Malmöhus och bibiloteket för att bocka av de flesta av stans ”sevärdheter” innan det bar ner till Västra Hamnen. Först en perfekt vy av bron innan vi passerade Scaniabadet och Torson innan det gick tillbaka till målrakan.
På större maraton med mer publik jag sprungit uppskattar jag att i princip hela banan är avspärrad – det gör det svårare för publik att gå och cykla i vägen för löparna. Det hoppas jag att det blir mer av till nästa gång, för bitvis var det folk i vägen. Jag upplevde att det var ordentligt med funktionärer ute på banan och att de höll främst biltrafiken under kontroll, men att det hade underlättat med tydligare markeringar på vissa ställen. Kanske den klassiska blåa linjen från Tyskland som visar kortaste vägen?
Jag förstår mycket väl, och uppskattar, tanken med att ha en ”tight” bana som underlättar för de närmast sörjande att komma och heja på flera ställen. Men till nästa gång när halva stan förhoppningsvis inte plågas av pågående byggarbeten hade jag gärna sluppit 180-graderssvängar och liknande.
På det hela taget tycker jag att det var en mycket lyckad bansträckning, även om jag nog hade önskat att den transporthalvan inte legat ute vid havet utifrån vindens påverkan.
Mitt lopp och upplevelse – perfekt pacing, mycket energi och utmattningsspya
Ställde upp mig strategiskt mellan farthållarna för 3,15 och 3,30, inställd på att vara beredd att springa hela loppet ensam. De första kilometrarna var mitt enda fokus att hålla tänkt målfart och inte dras med. Slumpade sig att vi blev en liten klunga om ca. 10 personer som höll ihop en ganska stor del av loppet.
Jag springer alltid lopp med klockan inställd på att visa genomsnittstiden av den aktuella kilometern och försökte anpassa så att jag aldrig låg under 4,40 och att jag inte upplevde det som ansträngande. Sen så blev det att jag i princip gick in en eller någon sekund under tänkt fart, men accepterade det. Fokus var att inte logga någon kilometer långsammare än tänkt målfart. Det blev sammanlagt två - båda en sekund långsammare – båda i samband att det varit vätska under just den kilometern.
Efter ganska exakt 12 km hamnade jag i sällskap med en britt från Liverpool som jag sprang och pratade med fram tills att jag tog dricka vid stationen efter 16 km. Milen därefter var ganska mentalt utmanande, kändes som mycket ingenmansland i loppet och som att jag fick kämpa för att hålla mitt tänkta tempo. Särskilt runt Pildammarna var det jobbigt. Märkte redan på vägen dit att var likadant för gänget jag sprungit med till dess. Det blev tyst och vi tappade halva gruppen för att de inte orkade ligga kvar och tugga vidare. Halvvägs runt Pildammarna tappade jag den andra halvan och sprang solo resten av loppet.
Var väldigt glad när jag passerade halvmaran på 1,39,10 – min näst snabbaste halvmara någonsin vid den passeringen och insåg att jag hade sprungit in nästan en minut mot målet. Där och då kunde jag inte föreställa mig att jag skulle klara att springa ytterligare en aning snabbare den kommande halvan...
Hittade ny mental styrka på den långa raksträckan från Triangeln upp till Värnhem och passeringen av tre mil. Började smyga på tempohöjningarna redan under km 28 och från km 30 försökte jag hålla mig nära, men under 4,40-tempo. Detta var även den del av loppet där jag mådde bäst och kände mig starkast. Känslan av att det var dags att släppa loss, men behålla kontrollen. Flöt på bra upp förbi vändningen vid biblioteket där min fru fick det dryga svaret när hon sa att det ser bra ut tidsmässigt och att jag ser pigg ut: ”Jag vet, jag känner mig stark”.
Från km 34 började jag också med referenser till hemmarundorna. Vid just 34 km var tanken: ”Nu är du vid slottet på Fårahus-rundan, bara de sista 8 km kvar! Uppför backen på Västkustvägen innan raksträckan vid strande, och hamnen innan spurten" En runda som jag springer kanske 100 gånger på ett år. Och sen börja visualisera hur jag springer på hemmarundan, med pigga ben och bara någon km i benen. Vid km 37 bytte jag till Fältrundan hemma i Åkarp som jag går med hunden flera gånger i veckan och såg mig själv röra mig på den rundan och framför allt att visualisera hur kort det var kvar till nästa riktmärke, och därifrån är det ju bara X till plats Y – och då är jag ju i princip hemma…
Detta höll i sig till jag kom tillbaka till Malmöhus efter vändningen. Men redan på väg till Västra Hamnen och väl där blev det jobbigt på riktigt. Märkte att jag hade svårt att klara av farten km 39-40.
Kanske inte konstigt alls av två anledningar. För det första – ett maratonlopp blir bara jobbigare för kroppen i takt med att belastningen ackumuleras. Men också för att jag mer och mer började räkna på hur mycket jag hade råd att ”förlora” på de kommande kilometrarna och ändå komma in på 3.20. Att ge sig själv ett mentalt frikort att springa långsammare samtidigt som man blir tröttare och tröttare är kanske inte det optimala framgångsreceptet.
När jag sprang över den sista mattan på väg in mot Turning Torso efter 40 km kom ett av mina starkaste maraton-intryck någonsin: Jag tittade ut mot höger, solen sken, vattnet glimrade vackert och bron lyste i all sin prakt. Som född och uppvuxen i regionen och kanske också om man är i min ålder eller äldre har man nog ofta en stark relation till just vad just bron och Västra Hamnen har haft för enorm betydelse för Malmö som stad och varit kraftigt bidragande faktorer till att göra staden levande igen efter varvsdöden och nedlagda industrier. Där och då fick jag ny energi och lyckades stegvis öka tempot successivt hela vägen in i mål.
Blir nästan lite salig när jag ser miltiderna: 47,03 / 46,58 / 46,52 / 46,27. När jag bryter ner dem i femmor ligger 7/8 mellan 23,20 och 23,34, med en lite snabbare mellan km 30-35 på 23,06. Ruggigt jämnt och fint tempo alltså, med en jämn och fin progressiv utveckling. Och sen dessutom en ytterligare tempoökning km 40-42 i 4,31-tempo innan vad som för min del blev ca. 500 m i 4,15-tempo för att jag inte klarade av att springa närmaste vägen. Förutom att jag sprang hela loppet aningen fortare än planerad, väldigt mycket i linje med plan.
Siffernörd som jag är hade jag tolkat detta som någon som är väldigt disciplinerad och mil för mil har släppt på aningen mer kraft mycket väl medveten om vad man gjorde. Om jag inte hade varit där själv förstås. I det här sammanhanget ljuger siffrorna rakt upp och ner. På något mirakulöst vis lyckades jag hålla tempot igenom både de mentala och fysiska svackorna, splittarna speglar inte hur jag kände mig.
Höll mig i princip slaviskt till min energiplan. Gel var fjärde km (hoppade den sista, hög på bron och att målet var så nära) och sportdryck varje vätskestation (undantag Malmöhus första gången och den sista kontrollen). Första gången jag hoppade dricka handlade det om en kombination mellan att jag kände mig väldigt stark och att balansera trycket på blåsan. Jag hoppade den sista vätskan för att jag kände mig så risig i benen att jag var rädd att jag inte skulle kunna starta igen om jag stannade till och drack gående.
När jag räknar på mitt näringsintag under loppet och utgår från att sportdrycken var blandad enligt instruktion och att jag drack ca 1 dl från åtta stationer får jag det till att jag fick i mig ca. 300-315 gram kolhydrater under loppet. Dvs. ett näringsintag på någonstans mellan 90-95 gram i timmen. Lite högre än vad jag tränat med, men ändå i ungefär samma härad.
Spyan i målområdet ser jag som ett bevis att jag på ett kontrollerat sätt lyckades pressa mig precis så hårt som jag kunde bemästra utan att gå för långt under själva loppet, men ändå hela vägen till gränsen. Med undantag för en försäsongsträning när jag var 16, den enda gången jag spytt av ansträning.
Precis hur mycket jag tog ut mig tycker jag att Strava visade ganska tydligt. Sen slutet av juli har jag haft två hela träningsveckor som totalt hade en högre ”relative effort” än bara det här loppet. De veckorna innehöll både ett minst 30-km-pass, ett tempopass och två styrketräningspass utöver några hundpromenader. Strava säger att man min ”relativ effort”-poäng landade på 358, att jämföra med 211 för det hårdaste förberedande passet.
Varken när jag gick i mål eller fram tills nu har den där euforiska känslan infunnit sig. Att den kommer att komma är jag säker på. Men för tillfället är det fortfarande lite av en överraskning att det faktiskt gick så bra. Överraskning att jag fixade att sätta ena foten framför den andra i samma takt trots att jag var så trött i kroppen som jag var.
Än så länge nog mer tacksam och lättad. Tacksam över att kroppen har hållit för, och svarat på, träningen. Lättad över att ha klarat ett högt ställt mål som jag varit väldigt öppen kring. Eller kanske mer specifikt, lättad över att kunna lägga denna extremt långa och krävande fokusering mot ett par enstaka timmars prestation bakom mig. Att checka rutan och röra mig vidare till nästa utmaning. Och leta efter nya sätt att njuta av min löpning och förhoppningsvis utvecklas lite ytterligare.
Människorna
Velade fram och tillbaka kring om det här stycket skulle komma innan eller efter ett långt utlägg om allt annat. Bestämde mig för att gå efter konceptet ”save the best for last” och sparade det här avsnittet till sist.
Britten jag sprang ett par km har redan nämnts. Likaså gänget jag sprang med under den första halvan.
Träffade även på en av tjejerna som var i Portugal på loppet. Vi möttes sammanlagt tre gånger. Först när hon flög förbi mig i starten, sen när jag passerade efter 16 km och möttes av kommentaren ”gått ut för hårt igen” och sen i målområdet när vi hämtade ut våra väskor.
Fick chansen att ge Ann-Elise en kram och gratulera till ett bra arrangemang.
I princip direkt efter att jag laddat upp resultatet från loppet kom en kommentar från en annan användare här på Jogg som läst bloggen och gratulerade. Så oväntat, och roligt och uppskattat.
När någon i klubben springer lopp (ganska ofta) brukar vi alltid önska varandra lycka till, oftast samma morgon med några uppmuntrande ord. Den här gången kom de in redan kvällen före, men jag upplevde de nog lite annorlunda än vanligt. Det är främst mina klubbkamrater som har sett hur jag ändrat i mitt upplägg, kört min extra styrka efter träningspass och slaviskt gjort mina intervaller. De visste hur mycket det här loppet betydde för mig och det fanns mycket genuin välvilja bakom lyckönskningarna.
Kramen och de uppmuntrande orden jag fick av Richard och Flygarn i startområdet kom i princip rätt ögonblick och påverkade mycket av min känsla. Jag gick från ett mindset om att inte ”misslyckas” till att lyckas.
Fick mycket hejande från familjen under loppet. Morsan och min ena bror såg jag sammanlagt nästa tio gånger och min fru var ute på åtta ställen under sträckan – på cykel mellan ställena för att kunna heja på så många gånger som möjligt.
