12 september 2012 kl 11:08
Redigerad 12 september 2012 kl 11:13
Det beror på t ex i vilken form man är. Allra bäst effekt kan ev fås om man varierar hastigheten något över och under mjölksyratröskeln vilken brukar ungefär motsvaras av aktuell 10 km -halvmaratävlingsfart. Ju bättre tränad desto längre sträcka kan man springa nära mjölksyratröskelns uppmätta hastighet eftersom den definieras under en ganska kort uppmätningslöpning på några tiotals minuter eller gjorde förr åtminstone.
Fast det är nog mer finlir för väldigt bra tränade löpare.
För en dåligt eller måttligt mängdtränad motionär kan man sannolikt ofta springa snabbdistans t ex 5-10 km i klart högre fart än ens aktuella marathonkapacitets tempo.
Så det gäller i praktiken mest att gå på känsla för den snabbdistanssträcka man springer och känna att man ligger nära en fart där om man ökar den ytterligare något snabbt börjar ackumulera mjölksyra.
I praktiken brukar det innebära att t ex 5 km snabbdistans kan springas ungefär i ens miltävlingstempo eller några sekunder per km långsammare.
Springer man 15-20 km snabbdistans är det förmodligen rimligt med att hålla ens marafartkapacitet.
Det viktiga är att det känns relativt snabbt men kontrollerat ändå dvs utan kraftig mjölksyraanhopning men inte heller FÖR lätt som på ett vanligt distanspass.
Beroende på ens träningsstatus, form och sträcka kan snabbdistanstempot motsvara ett ganska spritt pulsintervall vilket gör att känslan och kontroll av kilometertiderna under passet är säkrare indikationer på rätt hastighet än pulsmätare i många fall.
Man lär sig nog efter några snabbdistanspass hur fort man ska springa dvs hur det ska kännas.