3 juli 2017 kl 08:30
Redigerad 3 juli 2017 kl 08:31
#27
Jo, jag har i detta forum några gånger framfört en teori att det i mitt fall skulle kunna vara så att hjärtat svarade så bra på mängdträningen under en 20-årsperiod (då jag snittade 14 mil/vecka) genom ökad slagvolym att det medförde att maxpulsen och tävlingspulsen (och i synnerhet vilopulsen, t o m ännu alltid klart under 30 vid infektionsfrånvaro) på äldre dar dvs från ca 45-årsåldern och uppåt har sjunkit snabbare än om jag hade börjat löpträna och satsa för fullt först fr o m t ex 40-årsåldern i stället och att det skulle bero på att en extra stor hjärtmuskel i äldre veteranålder när maxpulsen går ned inte är optimal för minutvolymen vid tävlingspuls.
Mitt eget antaget relativt stora mängdtränade gamla hjärtas minutvolym vid tävling skulle således enligt teorin i äldre veteranålder nu begränsas desto snabbare maxpulsnedgång och detta i så fall sannolikt av biomekaniska orsaker.
De senaste 7 åren har jag blivit fortsatt stadigt mycket sämre i långlöpning varje år men jag upplever faktiskt inte längre en lika tydlig tävlingspulsnedgång, utan det är troligen beroende på en sannolikt pga av gamla skador under de senaste 20 åren (uppkomna efter elitsatsningen, främst hamstrings kring 1999-2003 och även därefter, och kanske i synnerhet en fotmjukdel 2009-2010) fortsatt och kanske tilltagande löpekonomi-försämring.
Spänsten, som var en av mina fördelar när jag började löpträna 1974, är nu extremt usel medförande extremt kort löpsteg.
Båda dessa försämringar kan väl klassas som att de är "farliga" och ej optimala för RESULTATNIVÅN i VETERAN-åldern, men rent hälsomässigt har jag gissningsvis hittills vunnit betydligt mer på att ha löpt långt över 220 000 km jämfört med om jag inte ens hade motionerat alls i vuxen ålder, och i synnerhet i livskvalitet.
Det visar sig oxå att jag sedan jag började med längdskidåkning säsongen 2010-2011 att maxpulsen inte har utgjort någon märkbar begränsning utan där har min kapacitet på 1-3 mil på "snabbdistans" förbättrats successivt varje år under 7 säsonger. Jag har blivit ungefär lika mycket procentuellt bättre i längdskidåkning varje år i snitt under denna period som jag har försämrats i löpning. Bedömd milkapacitet i löpning har gått från ca 44 min till ca 53 min, medan skidmil i vinterkallföre från ca 48 till ca 41 min.
Längdskidåkning är ju i stort sett i avsaknad av långlöpningens exentriska muskelbelastning som när den blir allt sämre i sen veteranålder som hos mig medför att spänsten blir riktigt usel (förstärkt av gamla skador) så uppenbarligen är längdskidåkning relativt skonsam (utom vid olyckor i hög fart).
Men detta är en annan sak än att träning ( underförstått i allmänhet) skulle vara farligt (eller underförstått mer farligt än nyttigt jämfört med kroppslig inaktivitet t ex m a p livslängden).
