annons
Löpning • Träning • 19 inlägg • 3744 visningar •

Träningsberoende?

E
#1
•
19 juli 2023 - 19:47
Gilla
Jag misstänker att min partner är träningsberoende. Hen tränar löpträning dagligen och tränar för längre lopp (ultramaraton). Inget konstigt med det men kommer något i vägen för träningen blir hen på dåligt humör och vid förkylningar blir hen deprimerad. Ligger mest och sover, otrevlig, undviker social kontakt. Vilket blir väldigt problematiskt då vi har småbarn. Hen påstår att det är så för alla som tränar mycket, så därför undrar jag nu om det är fler här som känner igen detta? Är det ”normalt”?
Anonymiserad
2006 • Alingsås
#2
•
19 juli 2023 kl 19:55
Gilla
Det du skriver låter väldigt bekant och träffande. Normalt är det inte på något sätt.
John K
1969 • Stockholm
#3
•
19 juli 2023 kl 23:51
7 Gilla
När vi stöter på motgångar i träningen påverkar det inte bara vår fysiska prestation, utan kan också reflektera vår inre psykologi. Vardagen är fylld av utmaningar och det är inte alltid vi kan förstå våra egna känslor och reaktioner. Vi reagerar ju tyvärr inte sällan med en instinktiv flyktrespons från dylika utmaningar. Rationaliseringar, bortförklaringar m.m. är ju de vanligaste uttrycken vi alla använder oss av.

Om träningsmotgångar påverkar viktiga delar av vårt vardagsliv och får det att fungera sämre än tidigare, tror jag att det viktigt att gå djupare och försöka förstå vad som underligger de egna reaktionerna. Det är således inte löpningen eller träningen i sig som utgör problemet.

Jag förstår dock lite din huvudbry som anhörig. Fastna inte för termer som normalt/onormalt, eller beroendeproblematik (något som vi alla på ett plan har då hjärnan är konstruerad så). Samtidigt kan det ju vara svårt när ens partner kanske inte alltid är så mottaglig för konstruktiva samtal.

Vore jag i dina skor skulle jag renodla min kommunikation till min partner kring det jag numera saknar i vår samvaro. "Jag uppskattade mycket när du tidigare var nyfiken/aktiv/närvarande/delaktig på det är sättet", "Barnen älskade när du gjorde de där saker med dem", osv. Som en positiv prompt för att rikta partnerns uppmärksamhet till vad som hen behöver öka i sin vardag. Och sedan vänta tills hen är mer mottaglig för att samtala kring de egentligen bakomliggande orsakerna till beteendeförändringen.



anden nilsson
1984 • Falun
#4
•
20 juli 2023 kl 06:56
Gilla
Låter mer som han skulle behöva en utskällning tycker jag :)
Walker67
1947 • Växjö
#5
•
20 juli 2023 kl 23:59 Redigerad 21 juli 2023 kl 00:04
4 Gilla
Väldigt svårt att ta ställning till utan att veta hur upplägget är i familjesituationen, men jag förutsätter att det är en "han" och inte en "hen" det är frågan om.
Om man skall satsa på en så tidskrävande idrott som ultra kan många problem uppstå på vägen. En viktig förutsättning är att ha en förstående partner vare sig man är en man eller kvinna. Sen anpassar sig inte barns sjukdomar och behov efter föräldrarnas träningsprogram utan de kommer oavsett. När jag blev pappa fortsatte jag att träna, men skruvade ner ambitionen och försökte vara mer flexibel i längd och tid för träningen. Kanske han kan lägga ultrasatsningen åt sidan under några år och ägna sig åt "vanlig" löpträning o tävling för att när barnen blivit större ta upp ultran igen. Det är mitt förslag.
ps. ett visst mått av träningsberoende måste man ha för att sköta sin träning regelbundet..
annons
Malin Skoog
1992 • Katrineholm
#6
•
22 juli 2023 kl 07:17
1 Gilla
Jag känner igen mig i detta, då jag hamnade i detta för inte alltför länge sedan. Lång historia kort, det gick så långt att jag nu har gått i terapi mer eller mindre varje vecka sedan oktober 2022 (jag vet, inte jättelänge, men det tar så mycket på krafterna).
Jag rekommenderar att ni gör ett test för att se om detta handlar om Ortorexi, mest för att se hur det ligger till rent psykiskt!

Jag gjorde detta test förra året, tog i kontakt med Ylab i Stockholm (har nu klinik i Norrköping) och kan säga att jag har fått jättemycket hjälp. Är mycket mer social, mycket gladare och lugnare, mindre prestationsinriktad, vågar släppa programmet när jag verkligen behöver det, samt njuter mycket mer av livet! De hjälper till med terapi, men även med träning, kost och lite annat. Allt beror på vad man behöver hjälp med.

Det enda man behöver tänka på att detta är en privat klinik, så det kostar en del, men det är värt det om man bara ger det en chans och vågar släppa kontrollen lite!
Joakim Palusa
1982 • Alvesta
#7
•
24 juli 2023 kl 10:47
3 Gilla
Låter inte särskilt onormalt i mina öron. Springer med varje dag nästan. Just nu 100km i veckan. Kan med bli besviken om sjukdom kommer emellan och förstör något jag försöker uppnå.

Alla människor har väl mer eller mindre bra och dåliga perioder vi går igenom. Knappast så att man alltid tar sig igenom varje dag med ett leende.

Jag är själv en prestationsmänniska som alltid har höga krav på mig själv och vad jag presterar. Just nu med löpträningen. Även att jag inte ens tränar inför något.

Bara för att andra inte tänker som jag behöver det inte betyda att jag är onormal. Ni andra är bara inte som jag.
anden nilsson
1984 • Falun
#8
•
24 juli 2023 kl 12:56
Gilla
Kanske inte onormalt men knappast särskilt sympatiskt. Det är väl ändå inte riktigt sunt att ens partner ska sköta hela hushållet för att man blir besviken över att behöva vila en kortare period?



Joakim Palusa
1982 • Alvesta
#9
•
24 juli 2023 kl 13:32
Gilla
Så är det såklart med. Låter mer som ren lathet.
Emil
1987 • Luleå
#10
•
24 juli 2023 kl 15:32
Gilla
Hoppas att hen förklarade för dig vad den här satsningen på ultra skulle innebära för resten av familjen. För det känns jäkligt själviskt annars. Jag springer ofta antingen med dåligt samvete eller känner mig jäktad hem för familjen. Eller så att jag springer alldeles för sent på kvällen för att jag prioriterat familjen. För det tycker jag är rätt för oss och annars blir träningen inte av. Men så länge man är överens. Annars har ni en diskussion att ta.
annons
Joakim Palusa
1982 • Alvesta
#11
•
24 juli 2023 kl 16:50
2 Gilla
Springer nästan alltid på morgonen. Hemma innan eller lagom till dom vaknar. Sen har man hela dagen tillsammans.

Ska man ha dåligt samvete över att man tränar så skulle jag nog säga att något är galet i övrigt. Vi tränar båda två efter varandra och har aldrig hört barnen klaga över det.

Måste man tillbringa varenda vaken minut tillsammans ? Blir barnens uppväxt skadad av det på något sätt eller vad är problemet ?

Klarar utmärkt att ta hand om mina två barn ensam en stund varje dag och min fru detsamma.

Emil
1987 • Luleå
#12
•
24 juli 2023 kl 18:08
Gilla
Springer man på morgonen har man kanske löst det för egen del ja men andras situationer kanske inte är som din egen.

Barn klarar sig ofta själva ja. Särskilt om de nattas först eller om det är en stund på morgonen.
anden nilsson
1984 • Falun
#13
•
24 juli 2023 kl 19:23
1 Gilla
Fast det där är ju rätt stor skillnad mot trådstartaren (som såklart inte kommer kommentera mer) där hennes snubbe inte verkar sköta sig.
Joakim Palusa
1982 • Alvesta
#14
•
24 juli 2023 kl 21:08
Gilla
Tror oavsett det är svårt att säga vad som är ”normalt” då vi alla har olika liv och belastningar med barn/jobb.

Tränar man båda två lika mycket så kanske man har en annan förståelse både gällande träning och när man missar sin träning.

Alla intressen är svårare att ha när sin bättre hälft inte delar det med en.

Alla går vi som jag sagt igenom bra och dåliga perioder i livet. Man måste stötta varandra i vårt och torrt.

Jag tycker inte det är så jäkla roligt att gå upp 04:00 för att träna. Men jag lånar ingen tid från familjen på detta sättet.

Eller får man springa på kvällen/natten när dom sover.

Alla har vi lika många timmar på dygnet och är man två så går det lösa allt. Gäller att lyssna på varandra och ge varandra utrymme för egentid.

Jag skulle prata med min fru och komma fram till en lösning som fungerar för alla. Inkl barnen, sysslor osv. Men självklart kommer familjen först. Alltid.
#15
•
25 augusti 2023 kl 06:04 Redigerad 25 augusti 2023 kl 06:06
Gilla
Det är inte normalt. Vanligtvis känner människor som tränar regelbundet glada och har en positiv effekt på humöret. Men när träningen blir överdriven och börjar påverka en persons liv negativt kan det vara ett tecken på träningsberoende eller överträning.Jag tycker att du ska stoppa din partner nu
annons
Clara Stamborg
1989 • Alingsås
#16
•
25 augusti 2023 kl 07:53
1 Gilla
Jag tycker att det ringer varningsklockor. Om Hen inte kan vara nöjd med livet utan att träna, så kan det helt klart vara bra att prata om det. Förstår att det är jättesvårt. Man kan absolut få bli besviken om man blir sjuk etc. men det får inte gå ut över det viktigaste i livet - barn och familjen?

Tycker du fått en del bra svar i tidigare inlägg - det viktigaste i livet är inte träning. (om det inte är det enda man har :P )

Hoppas du klarar av att hitta en "lösning" och att ni får tillbaka ett bra förhållande, med glädje och mys - även utan träningen.
Anonymiserad
2006 • Alingsås
#17
•
25 augusti 2023 kl 08:43 Redigerad 25 augusti 2023 kl 08:44
2 Gilla
Hm, har man inga andra intressen än träning så tycker jag att man ska försöka hitta något annat utöver man tycker är kul. Går nog själv under titeln träningsmissbrukare men ingen grej för mig då jag även har andra intressen jag gärna sysslar med. Tyvärr innebär vissa intressen rörelse så kanske ljuger för mig själv då det nästan blir korsträning.

Vad jag förstår ska man se upp med följande
* Inte tränar den dagen = dålig sömn
* Tränar för mycket = dålig sömn
* Sitter ofta på sin fritid och letar lopp, ju längre och grisigare ju bättre
* Tycker det är tråkigt att diskutera annat än träning och lopp
* Orkar inte, måste vila från dagliga viktiga sysslor
* Blir sur när massa tid går åt att planera bla barnens födelsedagar och träningsprogrammet då blir förstört.

Något som jag tror är ofarligt
* Tränar mer än den vanliga svensken men har andra intressen som tex festa runt med goda vänner (även alkoholfritt)
* Gillar att resa utan träningsväskan i bagaget (hm, där föll jag)
* Runstreak för att hålla igång lite
* Lyssna på löparpoddar när man ändå är ute och går
* Träna stenhårt inför ett lopp 2 ggr om året (lopp som träningspass inte inräknat då det bara är bra för själen att gå in för att inte prestera)
* Bli sur eller deprimerad i veckor när ett lopp inte går som man tänkt sig
* Bli glad över kudos på Strava (vem gillar inte uppskattning)
Marcus Ringstrand
1991 • Norrköping
#18
•
25 augusti 2023 kl 10:01
3 Gilla
Jag skulle kunna falla under begreppet "träningsberoende", jag tränar extremt mycket och träningen är i stor utsträckning mitt liv. Skulle jag inte kunna träna(tänker mig en allvarligare skada) skulle jag inte vara trygg i att jag skulle kunna hitta samma mening och syfte med livet genom något annat. Jag ser mig som ett extremfall då så mycket utav mitt liv och välmående bygger på en enda sak.

En vardag för mig är 8 km på lunchen, 12 km efter jobbet och uppemot en timme på gymmet på kvällen. Jag springer 15-18 mil och styrketränar 2-4 h per vecka. Precis som personen du beskriver med inriktning mot ultramaraton. Det framstår maniskt och i viss utsträckning så är det väl det men jag gör det jag gör av vällust och inte av mörka anledningar.

Med allt detta sagt, situationen du beskriver låter inte sund. Inte ens jag som jag definierar som ett extremfall deppar ihop vid en förkylning. Jag skulle inte låta min träning gå ut över någon annan. Din respektive beskriver att alla med samma intresse fungerar som hen gör och det stämmer inte. Med tiden så inser man att kortare uppehåll p.g.a. sjukdom är försumbara i längden. Så nej det är inte normalt och hoppas du kan få personen på rätt bana!
Peter P
1965 • Kungsholmen
#19
•
25 augusti 2023 kl 10:38
3 Gilla
Några egna reflektioner kring mitt sätt att hantera träning (och livet), men jag är ingen missbrukarpersonlighet. Jag gör allt med måtta men har tränat, med mina mått, ganska mycket periodvis.

* Man ska vara herre över sin träning, aldrig låta träningen vara herre över dig. (Kan appliceras på andra beroendeframkallande saker som alkohol, mobilanvändning, godisätande, sex). Känner man sig jagad och stressad av sin träning är det dags att tagga ner ett tag tills man blir herre över planeringen igen.

* Lägg upp en plan och följ den disciplinerat. Fuska inte, får du förhinder, planera tillfälligt om. Är det helt kört att få till ett pass, acceptera faktum och glöm det.

* Vid sjukdom eller skada. Acceptera och gilla läget. Inget blir bättre över att gräma sig och sura. Se det som ännu en utmaning som skall hanteras. Detta gäller ju de flesta motgångar man har i livet som det är för sent att åtgärda. (Bli av med jobbet, skilsmässa, dåliga affärer. Är skadan skedd, glöm och se framåt. Bli inte bitter) Däremot kan man lära av misstag och göra bättre nåsta gång vad gäller skador.
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.
annons