OK, några saker angående hundar och hundägande då igen.
Jag har som sagt tidigare ägt en utåtagerande reaktiv hund med rädslor och till slut aggressivitet. En sådan hund kan bli utåtagerande i ett försök att slippa ifrån det den är rädd för, det visar genom utfall, att den ställer sig på bakbenen i koppel, morrar, visar tänder, hoppar upp, nafsar/markeringsbiter och t o m biter på riktigt som en sista handling om det andra inte hjälper. "Stubinen" kan vara olika lång.
Att ha kontroll över sin omgivning och sin hund, använda ett kort koppel där det rör sig andra människor etc var för mig då en självklarhet och tro mig, ägare som har en sådan hund vet om det och vissa klär t o m hunden i t ex västar där det kan stå ”Hund i träning, klappa inte” eller liknande, dock är det inte så vanligt. Ändå kan olyckor ske tyvärr, då de är djur med instinkter, även en kopplad hund kan plötsligt få för sig något och agera mot en person den känner och också tycker om, det hände mig och som ett resultat av det tog jag mitt fulla ansvar som hundägare och den hunden finns därför inte kvar längre.
En hundägare är alltid till 100% ansvarig för sin hund i alla miljöer och jag förstår att det du varit med om satt sina spår. Ingen som inte vill ska behöva tvingas ”exponeras” för en hund, komma för nära en hund, tvingas hälsa eller på annat sätt hantera eller mota bort en närgången hund, det är ägarens absoluta ansvar att se till det och ägaren måste förstå att inte alla tycker om hundar, de allra allra flesta gör det men inte alla.
Det är självklart helt oacceptabelt att bli påhoppad och biten i handen av en lös hund! En sådan sak ska polisanmälas och blir då ett tillsynsärende hos Länsstyrelsen, händer det då fler gånger och eller att ägaren förekommer i flera sådana ärenden vidtas åtgärder, munkorg utomhus t ex, förbud mot att ha hund, avlivning som yttersta konsekvens. Att bli ignorerad av ägaren när hens hund bitit är för mig fullkomligt obegripligt, ägaren bör ha sett till att du skjutsades till en akutmottagning för stygn/omplåstring, lämnat sitt telefonnummer för uppföljning av försäkringsbolaget och bör självfallet också be om ursäkt för sitt eget och sin hunds beteende.
Som med allting annat så tror jag hundägarepopulationen är normalfördelad, det stora flertalet är kunniga, ansvarstagande, empatiska och vill det bästa för sin hund och sin omgivning och för dem/oss är det inte ett dugg svårt att förstå hur andra upplever t ex en aggressiv hund. Sedan finns det ytterligheterna som är direkt oansvariga, okunniga, icke-empatiska där förmågan att förstå omgivningens reaktioner kan vara bristfällig.
Sedan är du lite fel ute när du populistiskt skriver om ”kamphundar”. Själv definitionen är oklar, vad är det ens, vilka raser ingår och hur gör vi med blandrashundar? Visst är hundar av den typen överrepresenterade vid händelser av det här slaget, samtidigt är Golden Retriever en av de raser som toppar statistiken över hundbett. Varför? Jo för att människor och inte minst barn behandlar dem som stora nallebjörnar och gosedjur, kramar dem hårt inträngda i ett hörn, klättrar på dem o s v. En hund ger som regel ifrån sig en mängd varningssignaler innan den väljer att bita ifrån och dessa signaler är väldigt lätta att se med bara lite vana, i samtliga sådana här fall har ägarna brustit i sitt ansvar och sin tillsyn och lämnat hunden själv att hantera en situation som den sedan inte klarat av. Ska Golden Retriever då också förbjudas?
Problemet med ”kamphundar” är till största delen ett problem med dålig och oansvarig, okontrollerad avel och oansvariga och okunniga ägare som inte förstår vilka resurser hunden i andra änden av kopplet besitter. En socialiserad och vältränad Amstaff eller Staffordshire bullterrier i en ansvarstagande och kunnig familj är en fantastiskt fin familjehund, så att lagstifta bort vissa raser är att göra det väldigt enkelt för sig, och löser inte problemet.
Trots sin utmärkta hörsel verkar hundar höra dåligt bakåt och ingen uppskattar att bli rädd, varken hund eller människa, en människa kan säga till verbalt, en hund reagerar ofta på andra sätt. Ett högt ”Ursäkta” eller liknande löser de flesta problem om man t ex vill passera en hund på en gång eller cykelväg, Det bör räcka som åtgärd för att ägaren ska hinna korta kopplet och ta in hunden till sidan. Som hundägare och löpare uppskattar jag definitivt en sådan ”förvarning”. Under de 15 år jag sprungit utan att vara hundägare har jag aldrig blivit dåligt bemött när jag bett en hundägare koppla sin hund, korta in kopplet, hålla koll på sin hund och endast vid ett mycket fåtal tillfällen har jag blivit besvärad av hundar överhuvudtaget. Jag kommer aldrig slå några världsrekord, eller kunna försörja mig på min löpning, om jag tvingas sakta in under ett kort parti av min löprunda eller t o m en intervall, tvingas springa i en liten cirkel för att utöka avståndet till en obekväm hund, t o m tvingas att stanna och gå några meter för att passera på ett trångt utrymme, så är det inte hela världen. Man måste inte ta sig själv och sin träning på så väldigt stort allvar hela tiden men samtidigt har man såklart sin fulla rätt att slippa anpassa sig till hundar också, Menar bara att med lite ömsesidig respekt och vänlighet kommer man långt.
För att dra en parallell, jag har två döttrar som rider och jag har en stor respekt för så stora djur, även om jag nu är ganska van vid dem. Det händer ganska ofta att jag på mina löprundor antingen möter eller kommer ikapp häst och ryttare på grusvägar ute på landet på mina löprundor. Då är jag alltid noga med att sänka farten, ge mig tillkänna genom ett "Hej" i god tid om jag kommer ifatt ekipaget, och gå lugnt förbi häst och ryttare, både av omtanken om ryttaren i sadeln och mig själv, tror ingen av oss vill ha 600 kg häst som blir rädd och kanske börjar galoppera okontrollerat. Det kan få dödliga konsekvenser.
Det här blev långt men jag hoppas jag kunnat nyansera bilden lite.