16 augusti 2025 kl 19:03
Redigerad 16 augusti 2025 kl 19:03
Rötter och stenar. Jag har en liten beef med dem. Inte så liten egentligen, eller kanske snarare en rädsla för dem.
Men, nu när jag är anmäld till Lidingöloppet så var det dags att få in lite liknande underlag i dagens långpass över planerade 25k. Tretton km in lyckades en sten eller rot, oklart vilken, placera sig precis i vägen för min vänstra fot. Efter en flygtur med en graciös (?) skruvning i luften, landade jag på höger axel, arm och knä/lår. Luften pressades ut ur lungorna och jag vill minnas att det var ett tämligen ynkligt läte jag fick ur mig. Efter att ha lyckats komma på fötter och flämtat ett tag kunde jag börja gå för att efter några meter börja jogga igen.
Tänkte på Roberto och Adams kommentar om cyklisten som vurpade; "det finns hårda killar och så finns det stenhårda killar".
Precis så kände jag mig. Stenhård alltså. Men efter några hundra meter fick jag känningar i baksidan och det skämtar man liksom inte bort. Så, det blev till att lufsa hemåt och bli omplåstrad av hustrun.
Nu sitter jag här med en taskig baksida, några förmodat knäckta revben och tänker på hur usel jag är i terrängen och varför jag har undvikit Lidingö de senaste 10 åren och enbart sprungit på asfalt. Till saken hör att Ursviks tia inte är direkt teknisk, men lik förbannat lyckades jag misslyckas med hålla mig på fötterna. Fast egentligen var det ju den satans stenens eller rotens fel förstås.