Viby Marathon (VSM)

Att springa eller inte springa, det har varit frågan senaste veckan. Riktigt dåligt tränad och just bra igen från hälseneproblem är inte de bästa förutsättningarna. Men det står ju SM-medaljer på spel, och efter att ha kollat upp konkurrensen såg jag att det fanns i alla fall en teoretisk chans till en bronspeng. Så jag åkte upp i alla fall – det fick bära eller brista. Ibland kan ju kroppen överraska positivt när nummerlappen kommer på.

Efter 1,5 km uppvärmning för att ta sig från omklädning och målområdet till starten var det dags att ta sig an maran. Redan på uppvärmningen kände jag att det var riktigt stelt i baksidorna men det gick ändå att hålla ett okej löpsteg inledningsvis. Jag visste att det förstås inte skulle bli något pers, i bästa fall kunde det bli under 3:30. Hakade först på en klunga som kanske höll lite för högt tempo, men det kändes bra att ha ryggar att ligga bakom. Redan efter tre–fyra kilometer tyckte jag att det gick onödigt fort och släppte klungan för att lägga mig på rimligare 4:40-tempo. Istället var det jag som fick en kille i rygg några kilometer innan han segade sig förbi och långsamt ökade avståndet.

Nu var jag helt själv fram till 12 km där jag kom ikapp en tjej som jag länge sett avståndet krympa till. I en uppförsbacke tog hon det riktigt lugnt medan hon åt en gel och jag kunde lägga mig på rulle i sju–åtta kilometer. Hela tiden kändes det riktigt stelt i benen, speciellt baksidorna, men jag hoppades det ändå skulle hålla hela vägen. Men vid ganska precis 20 km kände jag att "nu går det inte längre", benen protesterade för mycket. Dessutom hade magen krånglat ett tag med någonting mellan håll och magknip vilket var märkligt eftersom jag aldrig har haft problem tidigare med Umara sportdryck som serverades. Så jag tänkte att jag kör på till halvmarapasseringen så får jag se hur det känns där.

Med halva sträckan kvar och kroppen i uppror började jag bli inställd på att bryta. För att försöka få lite kontroll började jag lägga in gångpauser, först ett par ganska långa och sen lite kortare på ungefär varannan kilometer. När jag kom till korsningen vid 25 kilometer där man antingen skulle ta till vänster och göra ett varv till eller till höger för målgång var jag riktigt nära att bryta. Frågade i vätskekontrollen där vad det var för maxtid på loppet eftersom jag misstänkte att det kanske enbart skulle bli gång i fortsättningen. Men sex timmar som var gränsen skulle jag klara även om det skulle bli så illa att det var färdigsprunget. Så jag bet ihop och svängde till vänster in på sista varvet, även om det krävdes en rejäl intern övertalningskampanj. Hellre DFL än DNF!

Jag fortsatte med löp/gå-strategin och kunde faktiskt hålla ett anständigt tempo på löpningen genom att ta ganska korta steg men öka kadensen något. I det här läget kändes det väldigt korkat att jag hade blivit övertalad i onsdags att inte massera benen utan istället tejpa fötterna för ökad stabilitet. Två fel där: aldrig prova nya saker på lopp, och, om nu fötterna nödvändigtvis skulle tejpas, varför inte massage också? "Gärna tejp, men först rejäl massage", typ. Nåja, alltid lätt att vara efterklok.

Sista varvet klarades av med hjälp av mycket pannben och en del gång, men inte så mycket som jag hade trott när jag bestämde mig för att fortsätta. Ett tag upplevde jag nästan magen som ett större bekymmer; jag fick stanna vid vägkanten och ulka en gång. Sen blev det bättre igen, speciellt efter en mugg Cola vid näst sista vätskekontrollen. På det hela taget gick det här varvet klart bättre än de lågt ställda förväntningar jag hade när det inleddes.

Så var det dags för de sista fyra kilometerna mot målet. Och förstå fanns banans värsta uppförsbacke här, en lång seg rackare. Här blev det mycket gång, samtidigt som jag försökte bevaka mina intressen bakåt. Jag hade en lucka på kanske trehundra meter vid backens fot till närmaste förföljare. När man börjar gå minskar avståndet snabbt, så även om det var en bit kvar till krönet började jag springa igen för säkerhets skull när avståndet minskat till runt hundra meter. Lite lätta krampkänningar i vaderna några minuter här, men inte värre än att det gick att springa igenom.

Sista två kilometerna var det i stort sett platt igen och jag kunde springa oavbrutet och därmed hålla undan för min förföljare. Bra visade det sig i efterhand, eftersom det var en konkurrent i M55-klassen. Nu blev det (förstås) ändå ingen medalj i år, det ska man inte ha med 3:38. Istället blev det den där retliga fjärdeplatsen. Trean gick in på runt 3:15 så för att kunna ha varit med och fightas om bronset skulle jag behövt vara i toppform vilket jag alltså långtifrån var. Efter omständigheterna får jag ändå vara relativt nöjd, det är bara att bryta ihop och gå vidare. :-)