Helsingborg Marathon

Så var årets upplaga av Helsingborg Marathon genomfört. Riktigt nöjd med loppet. 6-7 veckor med bra träning efter knäskadan som knäckte mig i Stockholm och en bra nertrappnings- och uppladdningsvecka på slutet. Hade som plan att försöka hålla 4:35-tempo så länge som möjligt. Planen sprack dock ganska snart och jag höll ett högre tempo de första 10 km. Kände mig oförskämt fräsch och ville inte hålla igen för mycket. Det var lite motigt i Ättekulla, men när jag kom in i Ramlösa lyftes jag fram av publikens hejande. Lite tungt igen i backarna i Ramlösa och Jordbodalen och då var det kanon att Isak stod där och hejade. Därefter gick det i vågor. Där det fanns publik var det lättare, men vissa sträckor under andra halva var det grymt tungt. Jag började ana att jag hade chans till pb runt 30 km, men vågade inte ropa hej för det med tanke på förra året då jag tappade massor sista milen. I år lyckades jag dock bita ihop och lyckades pinna på hela vägen in i mål utan att tappa så mycket. Lyckades få till en spurt på upploppet. När jag kom i mål mötte Emmy mig med en kram och en medalj - hon jobbade som funktionär i år.

Tiden blev pb med över två minuter, så den är jag också nöjd med. Att banan blivit lite enklare i och med att Serpentinbacken i Laröd inte längre finns med spelade säkert en viss roll, men banan är ju trots det inte helt flack precis. Ska jag klaga på något, så är det nog att banan blivit lite tråkigare i de norra delarna efter förändringen.

En av de största upplevelserna med loppet är utan tvekan publiken. Ett helt fantastiskt stöd och flera åkte till och med mellan olika platser för att heja flera gånger. Det blev många high-fives och en hel del spexande tillbaka när publiken bjuder till på det viset.

Summa sumarum, så är Helsingborg Marathon en av årets höjdpunkter. Ser redan fram emot nästa år!