Frankfurt Marathon - Frankfurt am Main

Jahopp, Frankfurt Marathon är snart två dagar förbi. Förberedelserna har gått helt ok. Lidingö var ett gott kvitto på att formen ändå fanns där trots en sommar med fokus på att springa mycket och kvaliteten stundtals saknats. Sista veckorna in mot Frankfurt har dock känts något sega och det har varit blandade känslor; förväntansfullt men också en känsla av att det ska bli skönt att bara få det gjort.

Väl på start kände jag mig lugn och det skulle bli skönt att springa, men den känslan vet man ju oftast förändras under en mara. Starten var oväntat trång och det var trångt i ca 3 km innan det öppnades upp. Tempot var bra och det kändes bekvämt i 4-tempo och lite under. Dock strulade fötterna mellan typ 5-13 km. Stundtals båda fötterna helt avdomnade, något jag känt tidigare och kanske är det någon nerv som spökar. Till slut släppte det och även om det inte hämmar min löpning för stunden så föredrar jag att löpa med full känsla i fötterna :-)

Hade skymtat Mikael Zachrisson vid 10km och vid 13 km kom jag ikapp. Vi körde på tillsammans i bra tempo och dessutom en Italiernare hängde på som ett frimärke bakom mig. Han frågade om det var ok och det var det väl. Ganska exakt vid halvvägspasseringen så skymtar jag Zeitelberg i ögonvrån och blir något förvånad av att han kommit ikapp. Nu är vi fyra löpare (Jag, Zeitelberg, Zachrisson och Italienaren) som håller jämna steg fram till 27-28 km. Jag börjar sladda lite och Zeitelberg är först att försvinna och ganska snabbt efter det blir avståndet till Mikael och Italienaren också märkbart längre.

Det är skrattretande att kolla på kilometertiderna för trendbrottet kommer så tydligt vid 30 km och det är som en stor jävla stortånagel i ögat att inte kunna hålla ihop det sista 12.

Hur var då känslan sista 12? Jag tycker det är lite svårt att beskriva, men jag antar att det simpelt nog handlar om uthållighet. 4-tempo är bekvämt i 30 km sen börjar benen bli stumma och steget tyngre. Trots att man påminner sig om att man ska "väkomna" tröttheten och se fram emot den sista jobbiga delen så vill varken ben eller huvud jobba på i samma takt som tidigare.

Får lite kraft sista biten av att få syn på Italienaren och kunna springa om. Inga krampkänningar under loppet, utan bara på upploppet med en avslutande spurt så känner jag att musklerna smårycker lite.

Två huvudsakliga take-aways är; fler långpass över 30 km och bättre förberedelser energimässigt tvådagar innan till raceday måste till för att förhoppningsvis förbättra uthålligheten och hålla hela vägen.

Utöver loppet har hela också helgen varit oerhört lyckad och trevlig. Nu mot nya utmaningar!