Race report Ottawa

Så, ytterligare ett maraton i banken. Resultatkurvan fortsätter att peka uppåt och precis som för majoriteten av tidigare maraton så är jag nöjd över prestationen och resultatet. Men trots nöjd och belåten så finns det precis som tidigare utrymme för förbättring, även om det i detta tidiga skede efter loppet känns otroligt svårt att förbättra mig ytterligare. Innan jag går in närmare på loppet och efterspelet så vill jag i vanlig ordning dryfta lite tankar kring träning och förberedelser.

På samma sätt som mina maratonlopp blivit allt snabbare och snabbare, nästan varje lopp har varit snabbare än det senaste, så har träningen och löpningen blivit allt mer och mer. Träningsdagboken skvallrar om stadigt ökade veckovolymer och en relativt god kontinuitet, två nyckelfaktorer för att bli bra på i stort sett vad som helst. Gör det mycket och ihärdigt under lång tid så blir man bättre och mer specifikt så känns det som att jag tog ett kliv i min löpning sensommaren 2017. Detta ledde vidare till ett för mig framgångsrikt maraton i Chicago, ett lopp som gav mycket mersmak och ökade på motivationen. Så redan direkt efter Chicago var jag sugen och inspirerad att fortsätta springa mer och pressa mig. Sedan dess har några positiva kvitton kommit på kortare distanser (35:01 på 10k och 34:46 på 10 000m bl.a.) samtidigt som träningsvolymen som sagt varit god. Enda riktiga avbrottet från löpningen var i slutet av april, ganska exakt en månad innan Ottawa, då jag hade några få dagars sjukdom. Annars har löparskorna till och med hängt med på skidsemester till både Japan och Frankrike så inte ens då har löparbenen blivit allt för ”nerkörda” av skidåkning och afterski. Men allt har ju inte varit frid och fröjd. Sjukdagarna där i slutet på april, tankarna på att maran kunde gå åt helvete, all träning man lagt ner, bara tankarna på det gjorde en matt. Och såhär i efterhand var det kanske inte optimalt springa så pass mycket som jag gjorde under skidsemestern i Frankrike; att springa varje morgon för att sen åka skidor är något man pallar, men det är inte återhämtning utan snarare tvärt om. Och i Japan skulle jag kanske inte sprungit på glashala gator med ett par Nike Pegasus på fötterna för då ramlar man handlöst och slår sig svullen och blå. Ja, något tar jag säkerligen med mig från dessa nederlag eller vad man vill kalla det och med all säkerhet så kompenseras dessa små nederlag 1000 gång och igen av löpningens positiva sidor. Ok, nog med bakgrundsfakta, nu vidare till Ottawa.

En vecka innan loppet så började den sedvanliga hysterin kring saker man inte riktigt kan styra över; håller jag på att bli sjuk? Hur blir vädret? Varför känns det som att det är extra mycket på jobbet just nu innan maran? osv. Exakt en vecka innan loppet kollade jag upp väderprognosen för första gången och det såg inte bra ut; 42 mm (!!!) regn på maratondagen! Hur mycket regn är 42 mm? Kan det ens regna så mycket? Är det risk för översvämning då? Kollar prognosen igen nån timme senare och den har ändrats till modesta 18 mm nederbörd, skönt! Drömde jag bara att prognosen visade 42 mm? Jag börjar tvångsmässigt ta ”print screens” på prognosen så att jag kan följa hur den utvecklas och verifiera mina observationer. Nåväl, det är bara att ställa in sig på en blöt mara. Såhär i efterhand gick allt bra; resan, hotell, sista dagarna inför loppet flöt på bra och vädret på maratondagen blev i det närmaste perfekt. 17 grader och moln och en svalkande vind (läs motvind från km 12-28).

Starten 07:00 krävde, precis som vid tidigare transatlantiska maratonäventyr, en bagarväckning 03:45. Upp mitt i natten för att få i sig en lätt frukost; en skiva vitt bröd med jordnötssmör och en yoghurt, depåerna var redan fyllda sedan innan. Hade beställt taxi till starten för att spara benen och dessutom slippa eventuella bekymmer med andra transportmedel, men den var sen så där hann man likt förbannat stressa upp sig lite. Men som den tidspessimist man är så var man ändå på plats samtidigt som de första funktionärerna och hade därför gott om tid att fundera över loppet som väntade. Efter några sista rutinmässiga förberedelser och en kort uppvärmning så var det dags. In i startfållan, längst fram och precis bakom eliten, ingen idé att vara blyg. Det känns bra och det ska bli sååååå skönt att äntligen få springa, detta har jag sett fram mot mycket och tränat hårt inför, låt löpargudarna vara med mig, startskottet går, Amen!

Som alltid så går första fem snabbt och tempot håller i sig fram till tio kilometer. Även om jag är medveten om att tempot är ”för högt” för att det ska hålla hela vägen och att det kan straffa sig hårt senare i loppet så kliver vi på, vi är en grupp på fyra löpare som håller ihop. Milen passeras på 37:46 och med det tempot så är den projicerade sluttiden 2:39. Det är skönt att springa i grupp, det är så mycket lättare mentalt, men jag känner att detta tempo kommer inte att hålla hela loppet så jag släpper efter 10 km. Känslan är fortfarande god men från km 10-15 blir det ensamlöpning och gruppen försvinner ca 100 meter, men inte längre. Här har jag en av de tuffare perioderna under hela loppet. Banan vänder tillbaka in mot stan och vinden kommer rakt framifrån och som ensam löpare får jag jobba hårt för att inte tappa tempo. Vid km 15 hör jag att löpare är på väg att komma ikapp, men innan jag verkligen hör stegen eller flåset från en löpare så passerar en cyklist och motorcyklist. På motorcykeln sitter dessutom en kameraman bakåt fram med en tv-kamera riktad mot mig, eller snarare mot löparen som nu ligger som ett frimärke i ryggen på mig och låter mig plocka vinden. Efter ca 3 km med hen i ryggen och en kamera riktad rakt mot oss så kommer vi ikapp gruppen som jag tidigare släppt. En kamera fungerar utmärkt som motivator, nu kan jag ju inte sacka! Ungefär samtidigt som vi kommer ikapp gruppen så kliver hen (en hon blev jag varse) upp och drar. Ganska snabbt inser jag att det är den första kanadensiska damen (Kait Toohey, kollade upp det efter loppet) i loppet. Vi delar nu på jobbet och håller jämna steg och passerar gruppen som jag tidigare fått släppa. Cyklisten och tv-teamet följer oss hela vägen till km 30. Jag och Toohey håller som sagt jämna steg och jag är verkligen glad att inte behöva göra allt jobb själv. Löpningen fram till km 28-29 försvann relativt smärtfritt och utan onda tankar. Men vid ~km 31 sackar Toohey, så sista milen in mot mål ska jag få njuta av helt själv. Och jag tror inte att jag någonsin känt mig så fräsch vid motsvarande punkt i tidigare maror. Jag höll tempot, flåset var ansträngt men kontrollerat och förhoppningarna om att kunna öka lite på slutet kom smygande. Men det ändrades snabbt, vid km 33 börjar jag känna en svag svag svag känsla av kramp i vänster vad, så jag får slå av lite på tempot för att inte riskera kramp. Håller det under kontroll, krampen kommer aldrig och tempot är acceptabelt sista 9 km. Med 6 km kvar börjar tankarna komma; vad skönt det ska bli när det är över! Nu är det verkligen nedräkning! Håll ihop det här nu! FÅ INTE KRAMP!

Med fem km kvar tilltar publiken lite igen när jag närmar sig stadskärnan och mål. Känner mig avslappnad kring att tiden kommer bli bra. Har inte kollat överdrivet mycket på klockan men jag vet att tempot varit högre än för någon av mina tidigare maror. Vid km 38 känner jag helt plötsligt igen mig i omgivningarna; ”jaha är det här jag är!”. Passerar km 39, nu är det bara formalia kvar, för egen del kan jag varken vinna eller tappa loppet härifrån. Men det får gärna ta slut så fort som möjligt för jag är oerhört trött och krampen knackar allt hårdare på dörren för varje steg. Km 40, två km kvar, det går fort tänker jag. Och visserligen lyckas jag öka lite på slutet men banan tycks aldrig vända tillbaka i den riktningen som jag vet att målet är mot. Kom igen nu! VÄND! JAG VILL SPURTA! Äntligen vänder banan tillbaka mot mål och det är mindre än en km kvar. Sista 200 m, speakern välkomnar mig ”And here we got Maximilian Lohm Isberg from Vallingby Sweden”, gåshud, sträcker ut armarna, ser klockan, passerar mållinjen. Amen!

2:43:39. Placering 35 av 2829. Inget perfekt lopp, det finns saker att förbättra och mer tid att hämta. Men för tillfället är jag nöjd och glad och med denna tid kvalificerar jag mig till de mest prestigefyllda maratonloppen i världen. Maratonäventyret, löparäventyret, to be continued!

Edit: https://www.youtube.com/watch?v=FbKiCYeKpHE&t=22s

Från lokal-tv. En viss studenterna-löpare finns med vid 1:37:50, 2:02:08, 2:15:18,2:18:00, 2:19:00. :)