Umemaran DNF

Blev för tight men en till mara mindre än 2 veckor efter Berlin. Klev av vid 37km passeringen å hade väl kunnat pina mig i mål men benen kändes för jävla trötta och tröga och var nära att börja krampa. Hade man inte passerat start/mål just där så hade jag nog tvingat mig själv å fortsätta men nu blev det rätt lätt å kliva av där. Hade börjat få lite häng på Rasmus då han var inom synhåll men hade nog inte haft orken att jaga ikapp ändå.

Egentligen perfekta väderförutsättningar, sol, 10 grader och lite vind. Start och mål vid Böleängsskolan, var på plats en timme innan. Så långt ifrån glamouren i Berlin man kan komma men det är nåt jävulst charmigt men dom här mindre loppen ändå där man hämtar startlappen i matsalen medan massa tanter står å kokar kaffe och brer mackor. Kort uppjogg, några strides å toabestyr, lite snack med dom andra för å stämma av målsättningar och sen var det plötsligt dags.

Rasmus skulle öppna lite snabbare än 3.50-fart och att Stefan å Malin skulle hålla 4-fart så min plan var att ligga däremellan nånstans. Tog rygg på Rasmus dom första kilometerna och efter 2km hoppade Karsten in för å pace:a Rasmus första halvan. Dom gick lite snabbare än 3.50 så jag släppte dom rätt tidigt redan vid 4-5 och därifrån var det sololöpning. Banan var lite backigare än jag kom ihåg och vinden lite hårdare än förväntat. Första milen kändes helt okej men hade ändå på känn att det skulle bli värre. Efter vändningen i Stöcksjö så fick man iaf vinden i ryggen vilket var skönt, såg Rasmus och Karsten på håll men avståndet växte rätt snabbt. Efter 15k var man tillbaka vid startområdet och där var banan rätt knixig, hade ingen koll på hur man skulle springa men det stod många funktionärer vid alla kritiska punkter. Hörde efteråt att Marcus som kom trea hade sprungit fel så helt vattentätt var det ju inte.

Kollade aldrig på klockan utan körde bara på känsla, har ingen aning vad jag varvade på men skulle gissa på 1.22-1.23. (1.22.23 enligt resultatlistan) Känslan här var rätt dålig, eller ansträngningen var alldeles för hög jämfört med vad den borde vara. Ut på andra varvet var känslan rätt dåligt, blev riktigt jobbigt i motvinden å backarna, tänkte bryta redan här vid 23-24 men bet ihop å tänkte att så länge jag har Stefan å Malin bakom mig så får du inte bryta. Fick lite ny energi strax efter men kände att farten dippade och benen började kännas riktigt tunga. Efter vändningen i Stöcksjö började jag intala mig själv att det här ändå skulle gå, mötte en ensam Stefan å förstod att Malin hade brutit, kändes inte heller som om Rasmus dragit ifrån nåt mer. Ganska skön löpning tillbaka in mot stan med några sköna utförsbackar, passerade 35k och tänkte att jag kommer ta mig i mål. Men strax efter blev benen som bly, hade svårt å få dom att göra som jag ville. Ansträngningen var ungefär densamma men benen var bara för jävla tunga. Så när man svängde tillbaka in mot starten för å avsluta den sista 5km slingan så klev jag av. Alltid surt å bryta men jag kände att benen var alldeles för tunga.

Såg vinnaren Per komma i mål på 2.33, Rasmus tappade sjukt mycket på andra halvan å kom in på 2.49 men jag hade nog inte orkat jaga ikapp honom med tanke på hur benen kändes.

Summa summarum; det var kul att ge det en chans men 2v är nog lite för lite trots allt.