Plågsamt men skönt ändå

Precis innan jag skulle starta slog ryggskottet till... Nåväl, löpning har visat sig vara bästa terapin tidigare, så det var bara att bita ihop och ge sig av. Från Scaniagården fick jag sällskap av slimogänget så det blev ett socialt och trevligt pass. Första biten sprang jag med löparnybörjaren Dennis. Jag peppade honom uppför Dejegatan så gott jag kunde, sedan var han helt slut och föredrog att gå. Då låg jag förstås en bit efter de andra så på Norra vägen ökade jag farten för att komma ifatt. Det gick förvånansvärt lätt. Sedan drog vi iväg bortåt Kilen och Rotvik så det blev en rejäl runda i gråvädret. Jag hängde mest med Karin, Lena och Lasse. Och minsann passerade jag 300 mil för året nånstans mot slutet av turen!
Ryggen då? Så länge vi sprang gick det bra, men så fort vi stannade till högg den till.