Ultravasan

UltraVasan 90 km – Jag låg och skruvade på mig i min sovsäck i Mora och försökte få några timmars sömn innan bussen mot Sälen gick. Klockan 2 skulle jag vara färdig att åka för att stå på startlinjen klockan 5 på morgonen. Det gick inte alls bra men jag låg iaf. och blundade i några timmar. På bussen pratade löpare om alla lopp de sprungit och hur väl de hade förberett sig. Jag kände direkt att jag troligen var den personen som hade minst erfarenhet av ultralopp och att jag förberett mig sämst på hela bussen. Jag tryckte i mig en hel klase bananer och försökte utan framgång att sova.

Väl i Sälen mötte jag upp Dahl, Bratt, Victor och Kerren och tittade på storheter som Buud och Szalkai. Starten gick och en lång orm av löpare gled iväg. Till en början sprang vi och småsnackade medan kilometerna tickade på ganska raskt. Vi kom ut på fantastiska stigar, härliga myrar och trevliga grusvägar. Allt var toppen i 25 km. Men vid 25 km kom vi ut på ett motionsspår av bark/spånunderlag som efter allt regn riktigt sög tag i fötterna och vägrade släppa dem. Det gick dessutom ganska mycket uppför. På några få kilometer så började mina vader brytas ner och krampen var på god väg. Jag tvingades fatta beslutet att släppa min grupp men på något sätt var jag kvar till nästa matstation. Där stretchade jag och fick i mig lite mer vätska, jag kände mig sedan lite starkare och beslöt mig att kämpa vidare. Det gick lite bättre men det var fortsatt tungt upp till 46 där nästa station låg.

De andra bytte kläder så jag lunkade före då jag ändå kände mig som den svagare i gruppen. Det kom en lång skön nedförsbacke på några kilometer och vaderna började plötsligt vakna till liv igen. Jag började nästan känna mig stark och jag kunde trycka på ganska bra fram till 60 km. Två tredjedelar var nu avklarade och även om jag var tröttare igen så kände jag att det inte var så långt från målet. Plötsligt så ledde banan ut på en myr där det helt saknades spänger, detta var självklart tungt men ett skönt avbrott från tristessen av att springa på grusväg. Sakta sakta betade jag av en kilometern i taget. Jag belönade mig med att gå ett par meter vid varje vätskestation och jag försökte motivera mig genom att jaga ryggar från 45km loppet. När det var 9 kilometer kvar började det gå utför och jag sprang då så fort jag kunde utan att utlösa krampen som åter var på gång i mina vader. Passerade några U90 löpare och började nu känna igen mig från alla spurtstrider jag sett på tv i Vasaloppet. Passerade campingen där jag tältade och sedan ut på gatorna i Mora där spurtade in på 8 timmar 2 min och 17 sekunder och en 45 plats. Hur fan gick detta till? Nu är jag härligt trött och nöjd men går som en gammal gubbe.