Jag avslutade förra säsongen med att springa Sörmland Ultra 50 km vilket gav mersmak att springa fler långa stiglopp på 50-100 km. Surfade runt och hittade Uka Pain 50 km i Älvdalen som såg kul ut. Det blev en tidig anmälan.
Har haft en ganska bra träningsperiod sen dess och kände att formen var hyfsad. Tycker också att jag blivit mer bekväm i kuperad terräng än jag var på SUM. Det som skrämde mig lite var 1500 höjdmeter. Fått till två backpass i lokala skidbacken - thats it.
Efter en harmonisk bilresa med köer, kräk och ett spontanbesök på en visentpark kom vi upp till Älvdalen med hela familjen. Bodde på Älvdalens hotell vilket var tävlingscentrum. Starten var bara några 100 meter bort och målgång precis utanför. Kändes smart. Men hade ingen aning om att de som springer flera varv på banan (100 km respektive 100 miles) hade sina dropbags utanför vårt rum och de sprang hela natten. Det blev ingen höjdarnatt för min del.
Starten går klockan 0900. Det är en solig morgon med runt tio grader. Förutom att det blåser lite så är det perfekt. Men vi ska ju springa i skogen så det lär inte spela nån större roll. Tar plats längst fram i fållan. Precis som i SUM verkar ingen vilja stå längs fram. Man är ju van vid testosteronträngsel i startfållan från vägloppen men inget sånt här. Ser Jonas Buud, som också vann förra året. Tänker att det är nog smart att vara bakom honom när starten går.
Skottet går fast det var inget skott utan nån som skrek. Bildas ganska snabbt en klunga på runt 10 pers och vi håller rätt bra fart. Men man är ju pigg och det är lättlöpt. Min taktik är att köra på när det är lätt.
Klungan dras ut lite under de första 8 km men inte mycket. Sen är det dags för mer teknisk stiglöpning och jag som låg sexa hamnar snabbt åtta. De här lirarna håller typ samma fart på stigen som på vägen.
Kroppen känns dock bra och jag tänker att jag kan hämta hem tid på banans lättlöpta partier. Jag tycker stigen är ganska tuff. Smal och ojämn med rötter och stenar. Trampar ner hela foten i nån lervälling men konstaterar glatt att skor och strumpor fungerar utmärkt och snart är det inget jag känner av.
Uka Pain-banan är ca 50 km och går upp för tre berg och i anslutning till topparna finns banans tre energi- och vätskestationer. Den första når vi vid 16 km och det var en springbacke. Inte springfart kanske men löpsteg i alla fall. Jag ligger fortfarande åtta. Noterar att det är en fantastisk utsikt innan jag behöver titta var jag sätter fötterna igen.
Stigen bara fortsätter. Känslan är bra men jag väntar ändå på att få sträcka ut steget och låta hjärtat jobba lite mer. Pulsen på stigen är förhållandevis låg men vad gör det när man inte kan springa fortare. Stigningen upp till andra berget är löjligt brant och teknisk. Det gick till och med långsammare ner än upp. Tappar en placering och fyller på en flaska med sportdryck på stationen vid 28 km.
Känslan är fortfarande god. Minns jag banprofilen rätt så är sista toppen vid 36 km och sen har jag fått för mig att det är hyfsat lättlöpt därifrån.
Plockar en placering. Någon som öppnat för hårt eller har någon typ av problem, för det går inte så fort. Skäms när jag känner förhoppningen att det kanske finns fler framför mig. Alla andra verkar schyssta. Men nu ligger jag åtta.
Sista berget är en mycket brant och lång stigning. Här kommer jag ikapp en löpare till. Jag går efter honom i backen och springer när han springer. Han verkar trött men rutti. Snart är vi uppe och jag tänker att jag nog ska kunna ta en placering till.
Då hugger det till i baksidan vid vänster knäveck. Var i helvete kom det i från? Det är ju 15 km kvar. Ska jag behöva bryta nu? Killen framför drar iväg. Jag vet inte vad det är. Kramp? Bristning? Jag knallar bara på. Det gör ont men känns än så länge inte skadligt. Tänker att det kanske går över.
Det GÅR över. Helt otroligt, känns som ett gudomligt ingripande. Vi kommer upp för berget och nu är det lättlöpt nedför och jag seglar snart upp på sjunde plats. Det är en lång och fin utförslöpa på grus. Tycker jag kan hålla förhållandevis bra fart och snart springer jag förbi en joggande medtävlande till. Ligger sexa om jag räknat rätt (spoiler: det gjorde jag).
Det rullar på. Börjar få lite hemlängtan. Ser ingen framför och känner mig hyfsat säker på att ingen kommer komma bakom. Vid 45 km springer man in på en teknisk stig längs med en bäck. Varför kan man inte bara få jogga i mål på grusvägen? Upplever det här som ett väldigt jobbigt parti men man är såklart trött också. Sparkar in i en sten och vurpar. Ingen skada, ingen värdighet. Är nära på att trampa snett vid ett antal tillfällen. Börjar känna att sjätteplatsen kanske inte är så safe.
Till slut kommer man ut ur skogen och ser skylten: Älvdalen 1. Det börjar kännas dramatiskt på det sätt som det alltid gör när man vet att man snart ska få stanna. Gnuggar på och kommer i mål som sexa och etta i M40. Buud som vann är i M50. Respekt. Tiden blev i alla fall 4.38.
Tycker det blev en riktigt bra dag. Kul lopp och underbart väder. Utmanande och fin bana. Otroligt vad mycket stigar det finns. Väldigt bra markerat även om jag hade laddat ned banan i klockan efter fadäsen senast på SUM. Ingen felspringning idag.
Nöjd med resultatet också - men tycker det finns en del att jobba vidare på. Det var inte backarna som var det tuffa som jag trodde - utan det konstanta nötandet på ojämnt underlag. Sprang med ganska låg puls och ansträngning på stigen (när den inte var kuperad). Ska helt klart springa mer tekniskt utmanande terräng till nästa gång jag gör något liknande. Nästa lopp i kalendern är dock Ultravasan 90 vilket verkar vara betydligt lättare terräng. Passar mig nog bättre. Återstår att se hur bra 90 km passar.