Löpning • Träning • 81 inlägg • 7923 visningar •

Är det bara jag som lider av "mansyndromet"?

Jens Jonsson
1985 • Edsbyn
#1
•
24 oktober 2011 - 12:04 (Redigerad 24 oktober 2011 - 12:05)
Gilla
Jag undrar om det bara är jag som lider av vad jag kallar "mansyndromet" efter att ha läst Runners Coach. Vi killar brukar när vi drar igång med löpträningen köra ett varv runt kvarteret i MAXFART hlest så att vi är på kräkgränsen. Vilket givetvis ökar skaderisken och ger sämre träningseffekt. Jag har funnit att jag trots ett halvårstränande fortfarande lider av detta. Visst jag kan hålla ned farten och springa sakta (A1), men vill gärna öka lite granna om man "riskerar" bli sedd. Samt att det är så tråkigt att springa sakta! Flera som lider? vad gör man åt det?! Jag vet ju att den lugna löpningen är bra, men trots detta tar det emot att springa sakta, jag vill alltid avsluta passet med en spurt osv....
< < < 1 2 3 4 5 > > >
Emelie Carlsson
1984 • Göteborg
#41
•
26 oktober 2011 kl 02:00
Gilla
Jag känner igen det här alldeles för väl, trots att jag inte är man. =P Klart man inte vill springa sakta/börja gå när man möter folk!!
Men för mig som precis tagit upp löpningen igen så är det perfekt för att inte bli lat och börja gå istället för att springa en bit till. =)
Björn
1962 • Det kuperade landskapet
#42
•
26 oktober 2011 kl 05:06
Gilla
Jag stötte på fenomenet in absurdum några år sedan. Jag sprang i ett elljusspår med en flera km lång seg backe. Sakta kom jag ikapp en man som när jag kom närmare vände sig om flera gånger samtidigt som han ökade farten. Backen avslutas med en rejäl stigning, där gör han ett ryck. På krönet står han sedan och flåsar som ett ånglok samtidigt som han försöker få det att se ut som att han byter låt i sin mp3.

Mina egna aktier som man steg när jag gled förbi "ryckaren".
Jens Jonsson
1985 • Edsbyn
#43
•
26 oktober 2011 kl 13:05 Redigerad 26 oktober 2011 kl 13:05
Gilla
Haha Micke jag skrattar ihjäl mig. Det är så sant, inte f-n kan man låta personen som man springer om springa ikapp. Själv får jag störtpanik om jag svänger ut på en väg och ser att någon är ute och promenerar. Jag joggar ut i min "snigeltakt" och tittar med panik i blicken bakåt. Första tanken: Det är lugnt , 30 sek senare tittar jag igen h*n knappar in på mig. det går nog inte mer än 20 sekunder innan jag vänder mig om för nästa titt. Tänker tyst för mig själv: Jä**ar den saten är ute och powerwalkar. Det blir att öka. Trots att jag innan jag ger mig ut bestämt mig på att hålla mig inom min pulszon 60-75 % så brister den zonen ända tills jag viker av på nästa ställe. För inte kan man låta någon som GÅR komma ikapp
Marcus Nilsson
1967 • www.sapiens.se
#44
•
26 oktober 2011 kl 15:57
Gilla
Jag brukar hålla mig till den fart jag planerat men ibland kan jag inte låta bli att leka lite. Det brukar alltid börja med att jag kommer ikapp någon man, alltid män, och så hakar dom på i den farten jag håller. Vilket ofta är runt 4:30 - 4:45 min/km på distanspassen när jag blivit varm. Ibland blir det trevligt sällskap och snack men vissa lägger sig och frustar precis bakom.

Det jag då inte kan hålla mig från är att smyga upp farten så långsamt att det knappt märks. Då blir dom flåsigare och flåsigare och när det börjar låta som dödsrosslingar gör jag med glädje en rejäl tempoökning.

Sadist - javisst!
Jonas Wincent
1970 • Sala
#45
•
26 oktober 2011 kl 16:25
Gilla
Det är ju därför jag bara springer på landet eller i skogen, jag pallar fan inte tempot i stan.
Hulk Hogan
1975 • Växjö
#46
•
26 oktober 2011 kl 20:26 Redigerad 26 oktober 2011 kl 20:26
Gilla
På tal om töser. Var på gymmet på förmiddagen, ensam grabb, med en skolklass med gymnasietöser. Svetitga, blonderade, bara magar, fnittriga. Jag var tvungen att lämna efter 15 minuter och gå hem.

DET är manssyndrom.


(Jag skäms inte att jag är dubbelt så gammal, - det är min genetiska skyldighet att dregla)
Morgan Johansson
1974 • Ljungby
#47
•
26 oktober 2011 kl 20:57
Gilla
@Hulk Hogan "det är min genetiska skyldighet att dregla".

He,he.....Den var j-vligt bra!
Johan Karlsson
1984 • Göteborg
#48
•
27 oktober 2011 kl 11:57
Gilla
Nej, jag är precis likadan. Självklart vill man springa snabbare när någon ser. Det är ju faktiskt så att det är coolt att springa snabbt och det blir ju också en del av motivationen, att folk faktiskt ser att man är snabb.
Lars Milde
1974 • Södra Vi
#49
•
27 oktober 2011 kl 20:34
Gilla
Johan: Om man nu är snabb, ja..... För mig blir det mest pinsamt! ;-)
Johan Sjöholm
1976 • Stockholm
#50
•
27 oktober 2011 kl 21:30
Gilla
Haha ... Underbar tråd.

Själv lider jag definitivt av mansyndromet.
Jag brukar även få ångest av att springa förbi folk, just för att man är rädd för att de ska "hämnas" och lägga i världens spurt för att komma förbi igen. Men jag har faktiskt aldrig upplevt att det blivit nåt slags chicken-race. Folk som blir förbisprungna av mig verkar helt enkelt skita i det.
kalle Björklund
1966 • Borås
#51
•
27 oktober 2011 kl 21:52
Gilla
Jens. Ställ upp o spring ett 6-timmars. Varvlopp där dom flesta springer långsamt
Jens Jonsson
1985 • Edsbyn
#52
•
27 oktober 2011 kl 22:41
Gilla
@Lars Precis så är det, det blir pinsamt när man försöker öka, det slutar ju med att man kommer hem och kastar sig på golvet och blir liggande ett tag. För inte skall du tro att man kan ge upp när man springer, det skall krävas ett hjärtstillestånd ,benbrott eller Väggen för att man skall göra det.
Björn
1975 • Stockholm
#53
•
27 oktober 2011 kl 22:59
Gilla
Det är ju så himla SKÖNT att springa om så att jag gladeligen "pajjar" nåt pass då och då för att få rejsa. För att inte tala om hur kul det är att springa fort. Vid intervaller och fartlekar är jag som en dum guldfisk som helt tycks glömma bort hur ont senaste sträckan gjorde bara för att det är så härligt att aaaaaaaaccellerera...

Där man möter mycket folk siktar jag nog snarare på att springa snyggt och obekymrat än fort :)

Annars är ju riktigt högt tempo med maxpuls och tunnelseende utmärkta förutsättningar för att fullständigt strunta i omgivningen.
Jo
2000 • Göteborg
#54
•
28 oktober 2011 kl 18:22
Gilla
Verkligen en underhållande tråd :-) Kanske inbillar mig men det känns som det är fler killar som stör sig på när jag har sprungit om dem. I alla fall fler av dem som försökt springa förbi senare....
Tor Hunemark
1981 • Linköping
#55
•
29 oktober 2011 kl 01:19
Gilla
Jag stör mig aldrig på tjejer som springer om mig. Jag tar rygg.
Robert
1989 • Storå
#56
•
29 oktober 2011 kl 16:33
Gilla
Önskar att det fanns fler tjejer som sprang där jag bodde, speciellt om de led av "mansyndromet"
Charlotte Backlund
1984 • Mora
#57
•
29 oktober 2011 kl 17:18
Gilla
Så det är därför alla män jag möter i spåret ser så snabba ut? ;)

Själv passerade jag en gammal dam med rollator vid ett flertal tillfällen när jag körde tusingar fram och tillbaka för ett tag sedan. En av intervallerna avslutades precis när jag hade passerat henne för kanske tredje gången. Då stannade hon och frågade "Du springer väl inte så att du blir trött?"

Jag såg nog ganske sliten ut vid det laget, men lite måste man ju kämpa för att ta sig förbi en dam med rollator :)
Micke Larsson
1971 • Norge
#58
•
29 oktober 2011 kl 17:36
Gilla
Charlotte: Ja, det är därför. Så fort vi kommit runt hörnet kräks vi av utmattning.

Beträffande damen med rollatorn får du vara tacksam att det inte var hon som passerade dig igen och igen. Kan tänka mig att självförtroendet skulle få sig en knäck då.
Gabriella Göthberg
1974 • Stockholm
#59
•
29 oktober 2011 kl 17:56
Gilla
@Charlotte: Haha! Det påminner mig om när jag för ett tag sedan sprang backintervaller. Två äldre damer stod och pratade högst upp i backen (som jag först passerade uppifrån för att jogga ner och starta). När jag kom tillbaka uppspringande tittade de nyfiket på mig. När jag efter en stund kom flåsandes uppåt igen började de se lite konfunderade ut. När jag efter min tredje intervall passerade dem på väg ner frågade den ena damen, helt allvarligt och smått oroat: "Har du svårt att bestämma dig?"
Nåja, det var lite off topic, men det var en sådan underbar kommentar så jag var bara tvungen att dela med mig. Vi kanske inte alltid själva förstår hur underliga vi kan framstå för omgivningen.
Björn
1975 • Stockholm
#60
•
29 oktober 2011 kl 23:40
Gilla
@Gabriella, hahaha. Underbart. Allt i från vff till intervaller på okristliga tider och platser har nog fått omvärlden att ifrågasätta den mentala hälsan.
< < < 1 2 3 4 5 > > >
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.