1 juni 2009 kl 15:55
Härligt att läsa berättelserna från alla andra som delade marathon-upplevelsen! För det var en fantastisk upplevelse! Här är min äventyrliga:
Det var min första gång och jag hade siktat på under 4.30 (och bara smygdrömt om lägre). 32 km gick som vinden, men precis som många andra så hände något där... Musklerna kändes fortfarande fina, men i takt med att jag sprang blev jag bara mer yr, illamående och kallsvettig. De sista kilometerna kollade jag efter vem som skulle fånga mig om jag svimmade... Inte ens när jag såg stadion var jag säker på att jag skulle klara det och lika osäker var jag när jag sprang in på stadion och såg mållinjen. Skulle jag klara mig ända fram? När jag klarat av den sista svängen och såg mållinjen närma sig bara vek sig mina ben. Jag blev livrädd att "läkarna skulle komma och ta mig" - nu när jag var så nära! Försökte ta mig upp, men huvudet kändes tyngre än kroppen och benen bar inte. Så kände jag en arm runt mina axlar och där stod en man. Jag tittade upp på honom, var så groggy så att jag pratade engelska och sa: "I really really want to make it!". Han svarade på svengelska "I know, I am only helping you up!". Han gav mig en bastant hjälp upp på fötterna och jag lyckades för egen maskin springa de sista femton metrarna in i mål, till den förfärade publikens jubel på tiden 4.17.
Att jag fick saltbrist (förstod jag sen) och kräktes som en liten gris efter loppet glömmer man så fort och nu funderar jag på om jag ska anmäla mig till 2010...
För jag kommer aldrig glömma denna dag! Tusentals träningstimmar samlade i 18 000 löpare - vilken kämparglöd, vilken stämning, vilken uppmuntran till de som behövde det! Fantastiskt bra jobbat! Och du man, som hjälpte mig upp - tack tack tack!