1 februari 2013 - 00:33
Benny: jag tror också att högintenstitetsträning ger lika bra mitokondrie och kapillärtillskott men att det slitaget en sådan mängdträning innebär gör att det blir svårt att nyttja fördelarna annat än kortsiktigt.
På längre sikt tror jag ackumulerat slitage grusar maskineriet såpass att man snabbt når en platå som är mycket svårt att ta sig vidare ifrån. Överträning och belastningsskador ligger då nära till hands. Att börja som färsk löpare och anamma den träningsfilosofin leder nog i de allra flesta fall till att man får en snabb men begränsad utveckling.
Det finns nog en bättre korrelation mellan mitokondrie och kapillärnättillväxt med lågpulsträning om man ser det över tid och då känns det ju som win-win för kroppen på alla plan. Att "fastna" i lågfarts/lågpulsträning i flera år leder nog till en på sikt dramatiskt förbättrad långtidsuthållighet men om man skippar fartpassen och de "tuffare passen" så får man nog varken en imponerande miltid och inte heller en bra långtidsfartuthållighet för t ex halvmaran och maran.
Då får man nog nöja sig med att bli en "duktig" motionär.
Jag har ju aldrig varit någon lovande löpartalang själv men jag kom mycket långt på att "bara springa".
Första året sprang jag fyra fem pass i veckan i terräng mellan 6 och 11km och sedan började jag springa längre i samma fart och hade ingen aning om vad jag gjorde milen på under flera år. Ibland gick det fort och de sträckor jag klockade för att se utvecklingen hade jag ofta ingen aning om hur långa de var ens. :)
Jag bara sprang och kände mig sällan särskilt trött.
När jag började springa ett till två pass i veckan med en mycket duktig medeldistansare så förstod jag att jag var ganska duktig som kunde hänga med i hans fartpass även om det slutade med att jag hamnade ett par hundra meter efter på slutet. Jag förstod också vad det innebar i ansträngning om man vill bli "snabb på riktigt".
Då fick jag lära mig springa fort och att det kunde vara RIKTIGT JOBBIGT att springa. :)
Han introducerade progressiv löpning och negativ split och vår vanligaste runda varierade mellan 13 och 16 km med en riktigt bra fart på slutet där första milen gick på runt 38 min på de passen med gradvis fartökning därefter till "nära max" för sista två km.
De pass jag sprang själv mellan de horribelt jobbiga passen som vi körde runt en gång i veckan - ja de kändes som semester och då rasslade man av 15km i kanske 4 till 4:15 fart med ett leende på läpparna. Det var ju en underbar känsla. Tre varv runt Riddarfjärden i ca 4 - 4.15 tempo gick ju smidigt och de jag bodde inneboende med trodde jag skojade när jag sade att jag sprungit TRE varv och inte ett. ;)
(Jag bodde då knappa hundrafemtio meter ifrån Västerbron)
Det som var skönt var ju att när man väl spikat en viss nivå så var den ganska lätt att underhålla med att helt enkelt springa i bekväm fart och man tappade ytterst lite i spetsfart om man bara såg till att drämma av ett fartpass någon gång då och då.
Hade jag varit lika smart då som jag är idag så hade jag kunnat lägga upp träningen mer rationellt och kanske kunnat börja tävla på åtminstone klubbnivå men när jag var yngre så var jag så insnöad på att "gå min egen väg" och "springa för min egen skull" att jag missade tåget och en del viktiga poänger och brottades med dåligt löparsjälvförtroende eftersom jag korkat nog jämförde mig med eliten utan att varken träna eller äta som dem och dessutom satsa lika "trekvartshjärtat" på andra träningsformer där jag givetvis var lika halvbäst eller hyfsat kass beroende på vem man skulle mäta sig emot.