RR Stockholm marathon

Ok, några dagar har gått sedan loppet och besvikelsen har väl lagt sig lite, eller rättare sagt har jag nog lagt loppet bakom mig. Men här kommer i alla fall lite tankar och idéer om loppet och tiden innan.

Träningen inför loppet har gått bra och löpningen har trappats upp ganska markant om jag jämför mot samma tidpunkt förra året. Under 2016 sprang jag 140,4 mil fram till och med v.22 (marathonveckan) medan 2017 innehållit 189,9 mil under motsvarande period, så definitivt mer löpning. Trots skottår förra året med en bonusdag i februari har jag i år lyckats få in 17st fler löppass under månaderna januari till och med maj (108 vs. 125). Dessutom har träningen varit mer anpassad för maradistansen med längre och fler långpass. Jag upplever dessutom att träningen med Studenterna hållit hög kvalitet. Skillnaden mot Lerum är att det blivit mycket längre pass och inte några korta intensiva intervaller, utan mer långa intervaller eller progressiva tempopass. Två halvmaror har gjorts under våren och båda med bättre resultat än förra året, dock har inga millopp hunnits med. Allt som allt, jag tycker att träningen varit mer marathoninriktad under vintern/våren, men ändå detta bakslag.

Till själva loppet. Uppladdningen dagarna innan har varit bra med fokus på att få ordentligt med sömn, extra vilodagar och att få i sig bra energi. Ingen som helst stress på jobbet dagarna innan eller under själva marathondagen. Väl på start så kändes kroppen bra; benen fräscha och löpsuget fanns där och jag var ganska självsäker. Allting har ju gått bra och på tidigare maror har det alltid varit sista 12 km som jag tappat tid på, med fler långpass och dessutom med fartökningar i slutet var jag övertygad om att jag skulle hålla bättre och längre och förhoppningsvis hela vägen idag. Zeitelberg och jag slog följe och det rullade på i tänkt 4:00. Lätt till 10 km som passerades på 39:59, perfekt tempo! 15 km passerades på 59:48, perfekt tempo! 21 km passerades på 01:23:44, perfekt tempo! Men ute på Djurgården börjar jag sladda, trots att jag faktiskt sett fram emot just Djurgården då många av träningspassen med Studenterna gått där och att jag gillar att springa därute. Redan vid 25 km börjar det bli ansträngt och framförallt låren är stumma. Kämpar med att tvinga bort negativa tankar men till slut går det inte, med dessa ben kommer det bli riktigt jobbigt att bara ta sig i mål och ambitionerna om 2:48 och till och med nytt pers är som bortblåsta. Funderar på att kliva av. Vad är syftet med att springa klart om man vet att prestationen inte blir det man vill? Springer i vilket fall vidare och det mesta känns trist; krampkänningar redan vid 32 och jag får stanna för att sträcka ut musklerna. Det är nästan pinsamt sista 8 km, att ha gått ut för hårt med hybris och sen få betala. Bli omsprungen av folk som lagt upp sitt lopp mycket bättre. Springer i alla fall hela vägen in i mål med några få korta inslag av gång. Ett litet hopp om att klara 3-timmarsgränsen men icke.

Minnet må vara förrädiskt och glorifierande och man glömmer fort, men jag tror inte jag varit så trött under och direkt efter en mara någon gång tidigare (med undantag för första maran, Skogsmaran 2014 då jag väggade totalt med 12 km kvar). Det som dessutom gör det hela lite knepigt är att jag inte kan finna några direkta förklaringar eller rotorsaker till att loppet gick så dåligt. Känslan är som sagt att det var benen som gav upp denna gång, inte flås. Så en tanke är att framöver komma tillbaka till mer skogs-/stiglöpning i kuperad terräng. Något jag saknar från Härskogen, men jag har ju numera Ursvik som ligger på vägen till och från jobbet som jag ser fram emot att springa mer i. Ser också fram emot mer alternativträning; roddmaskin och crosstrainer. Men först ser jag fram emot att vila och få tillbaka mina ben, de värker fortfarande (tisdag och tre dagar efter maran). En sista reflektion är att jag verkar prestera bättre och framförallt få en bättre upplevelse när jag har låga förväntningar. Avslappnat och ödmjukt, ingen hybris. Eller så handlar det helt enkelt bara om att med låga förväntningar så blir en sämre prestation mer okej än om jag förväntat mig mer.

Skriver denna Race Report på flyget på väg till Paris och Roland Garros. Tanken var att njuta av denna resa med ett nytt PB i bagaget och se världsklasstennis live. Jag får revidera det till att enbart njuta av tennisen.

PS. Detta må låta som en dyster rapport men det var också ett dystert lopp för mig, men jag ÄR inte dyster. Är väl medveten om att det kommer nya tillfällen och lopp.

Vill även tacka det underbara motalagänget för att jag fick hänga med er, alltid mycket nöje!