RR Chicago Marathon

Så, årets stora mara och lopp. Det som varit huvudmålet sedan anmälan lite drygt ett år bakåt och det man sett fram emot med bävan och förväntan. Resan över på onsdagen gick smidigt och första dagen spenderades ensam innan resten av gänget anlände på torsdag eftermiddag; Zeitelberg, Asp och Fogelqvist. Flera roliga aktiviteter distraherade gott från det som väntade på söndagen. Bland annat en spektakulär säsongspremiär i NHL mellan Chicago Blackhawks och Pittsburgh Penguins (10-1), Jazzklubb och diverse turistande i den minst sagt trevliga staden Chicago. Dagen innan loppet var vigd åt att sitta på Sightseeing-buss och mindre ansträngande aktiviteter.

Innan jag går in på loppet så vill jag bara konstatera att förberedelser och träning under sommaren och hösten gått bra. Frisk och hel som en nötkärna trots att det varit ganska mycket på jobbet, både sett till förkylda kollegor och sett till arbetsbelastning. Ser det som ett mindre mirakel att jag inte smittades den veckan när det verkade som att mer eller mindre alla på avdelningen var förkylda! Träningen har rullat på bra och med goda resultat som kvitto. Träningarna med Studenterna har varit väldigt nyttiga och framförallt sparringen har varit guld värd.

Så till loppet. Precis som NY marathon så var det bagarväckning mitt i natten 03:55. Snabb och lätt frukost och sen tunnelbana ner till startområdet i Grant Park. Behaglig temperatur runt 10 grader vid 05:30 men med en helt stjärnklar himmel så skulle det inte dröja länge innan värmen steg. Temperaturen dagarna innan låg på 20-25 grader vilket är ovanligt för årstiden enligt en Chicago-bo vi snackade med, bara att förbereda sig på värmen helt enkelt. Lagom avslappnade och sammanbitna tog vi (Jag och Zeitelberg) det lugnt innan start. 07:00; ett sista toalett besök och några lätta joggingsteg och höftrullningar, uppvärmning känns inte nödvändigt. Efter nationalsången går starten 07:30.

Jag har egentligen inte jättemånga tankar om själva loppet. Starten gick bra och det var inte särskilt trångt utan man kom in i tempot snabbt. Publiken vrålade verkligen och det pågick utmed större delen av banan. Vid ~10 km hade det bildats en liten klunga av löpare, anförda av två starka kvinnliga löpare, som höll ihop och som gjorde att den sydvästliga vinden inte störde nämnvärt mycket. Passerade milen på 39:10 och halvmaran på 01:21:48. Det kändes såklart bra men frågan är alltid hur långt det ska lyckas gå innan kroppen och huvudet börjar göra motstånd. Fick en liten minisvacka vid 23 km då jag tappade några meter på klungan men jag lyckades kliva ikapp och plötsligt så började andra löpare falla ifrån och det var bara jag och en av damerna kvar av klungan. Fokuserad på att hålla hennes rygg så gled vi vidare även om det började bli jobbigt mot 28 km. Vid 30 km ökar hon farten och jag kan inte riktigt göra samma sak, utan vid 33 km börjar jag tappa tempo. Men jag kan ändå känna mig lugn, jag vet att jag är påväg mot PB och även om det är en jobbig känsla så tickar det ner kilometer för kilometer. Under loppet så kollar jag bara ett fåtal gånger på klockan, kroppen styr och tiderna vid varje 5 km är tillräckligt. Känslan in på upploppet är som alltid efter ett marathon; befriande, äntligen är det snart slut! Efter mållinjen och efter att äntligen ha fått stanna så känner jag mig ganska yr och illamående men såklart även sjukt glad, nöjd och belåten. Klockan stannar på 02:46:25. Dunderpers men samtidigt en tid som jag i bakhuvudet har trott varit rimlig men samtidigt inte velat/vågat hoppas för mycket på. Att persa från 02:53:06 har hela tiden varit huvudmålet. Smått yr och jävlig kommer en TV-reporter fram och frågar om hon får intervjua mig och av någon anledning svarar jag ja. Med kamera och mick i ansiktet svarar jag på några frågor som jag ändå tycker går bra, ända tills hon frågar om mitt namn och om jag kan bokstavera det åt henne. Med bara några minuter från att ha gått i mål och smått nervös kändes det som att jag bara slängde ur mig ett gäng bokstäver och hoppades att de skulle bilda mitt namn haha, kanske inte riktigt så kasst men nästan så illa kändes det. Nåväl, hon verkade nöjd och jag staplade vidare mot Post-Race Partyt, minst sagt nöjd jag också!

Unnade mig lite benmassage innan jag träffade de andra på en solig gräsmatta i Grant Park. Promenaden hem liknade den efter NY-marathon och förgylldes med leende gratulationer från alla som såg att man hade en medalj runt halsen. Och bäst av allt var när vi gick in i Nike-store för att få våra namn och tider graverade i medaljerna och blev fullkomligt överrumplade av jubel och vrål av personalen! Underbart!

Sammanfattningsvis har det varit en mycket lyckad resa på alla plan. Stan, vädret, boendet, omgivningarna, folket, marathon-arrangemanget och framförallt umgänget har varit outstanding! Tack Fredrik, Robert och Stefan för detta! Det blir svårslaget, men inte omöjligt!

Tid 02:46:25. Placering 260 overall och andra svensk, YEAH!!!