Kullamannen 100 - Båstad

DNF efter ett varv och trots detta nöjd. Varför? Ja detta var helt enkelt för svårt för mig tyvärr. Siktade ju att få till västen för 100 mile challenge, men det gick inte. 3 av 4 lopp klarade jag men detta sista gick inte alls. När jag hade sprungit den första delen på ca 90 km, den sk platta delen, var jag redan sliten ordentligt. Regnet hade tagit i lite o det blev snabbt väldigt lerigt. Nåja, detta är ju inget ovanligt iofs, men fötter o kropp ville inte riktigt. Fötterna gjorde ordentligt ont trots tejpning o breda skor. När så den "riktiga" banan runt Kullen började insåg jag snabbt att detta var för svårt i nuläget. För tekniskt o farligt för mig. Jag tog det lugnt o hängde på Michael som också bara siktade på målet i Mölle på första varvet, 111 km. Spelade ingen roll att västen hägrade, vågade bara inte o insåg självklart att jag inte skulle klara cut-tiden. Nä, i dessa sammanhang är jag en nolla, så jag har tyvärr inget med västen att göra. Är för långsam o tung. Pannben är inte allt. Var så skönt att komma till Mölle o slippa terrängen mer. Bröt med glädje (nåja). Trist att gå igenom den anspänning o rehab som varit ett måste för att öht kunna ställa upp. 4 tävlingar i 16 mils klassen på drygt 6 månader var inte så kul för mig. Dödade lite av min motivation att hela tiden parera skador o smärta o inte hinna läka ihop. Men om man inte utmanar sig till det yttersta så vet man ju inte var ens gränser går iofs. Nu vet jag var mina går i nuläget ivf. Så, ingen väst men mycket nöjd med årets insats trots allt. Är tillbaka till de sträckor jag längtat efter.
Men nu skall jag inte tävla på ett tag. Inte förrän kroppen o huvudet känns ok igen. Måste hitta glädjen, smärtfriheten och kärnan. Förhoppningsvis bjuder nästa år på detta! Ser fram emot njutningsrundor i vintermörkret!!!!