Stockholm Marathon

Det är väl då som själve f*n att magen ska krångla så ofta på maraton. Det började ju så bra: frukost med tre(!) varianter av Favoritsvägerskans dundermarmelad, sen en stillsam cykeltur till starten på låga växlar så benen skulle behållas fräscha. Träffade Mathias i startfållan. Christoffer ”Maratonfarsan” Hiding sjöng nationalsången och Kajsa Bergqvist skötte startpistolen. Iväg på hyfsat pigga ben. Fick hålla igen i början för att inte gå under 5:20-tempo. I princip jämna splittar på femmorna fram till 20 K utan att det kändes alltför jobbigt. Men magen ville inte alls vara med efter cirka 15. Illamående och magknip/håll-känsla. Testade att göra ett tekniskt stopp precis efter 20, fast jag egentligen inte behövde. Hjälpte inte alls. Runt 23 gick det inte att springa längre, magen protesterade för mycket. Det fick bli run/walk-strategi istället. Fast nästan bara ”walk”. Jag började imitera en tävlingsgångare: hög kadens, jobba med höfterna och rejäl armpendling. Lyckades ändå hålla runt åtta-tempo på det sättet. Några få gånger provade jag att springa men det ville inte magen alls, den slog bakut ganska omgående. Blev omsprungen av Jens som var farthållare för 4:00 på Hornsgatan. Vid Västerbrons början ropade Miss K på mig och jag fick en styrkekram. Nerför bron kändes det bara för dumt att gå så jag testade lite löpning som faktiskt funkade just den biten, men väl på plan mark var magproblemen tillbaka. Så det var bara att knata på hela vägen till Stadion med bara några få korta löpinslag. Inne på löparbanorna vågade jag mig ändå på en spurt för att säkert komma in under 4:30. Efter det blev jag tvungen att sätta mig ett tag direkt efter målgång för att få tillräcklig ordning på magen för att kunna ta mig vidare. Kände mig väldigt törstig fast jag hade druckit ordentligt vid alla vätskekontroller. Väl inne på Östermalms IP blev det tydligt att mycket av det jag druckit låg kvar och skvalpade i magsäcken: efter en liten stund blev jag riktigt illamående och ulkade upp minst en halvliter vätska i en papperskorg. Efter det piggnade jag till betydligt och kunde få i mig både banan, korv med bröd och kaffe med bulle. Rullade sen tillbaka hemåt med förvånansvärt pigga ben, men det är klart – de hade ju inte _sprungit_ mycket mer än en halvmara.

Det är ju inte första gången jag råkar ut för den här typen av magproblem. Tror kanske det handlar om att kroppen inte är van, jag springer nästan alltid utan vätska på träning. Får bli ändring på det.