Löpning • Tävlingar & Motionslopp • 25 inlägg • 3817 visningar •

Känsla under maxlopp

Benny

1972 • Skellefteå

•

5 maj 2013 - 11:54

Gilla

Vårens lopp närmar sig med stormsteg och för mig är det milen som gäller om 3 veckor. Givetvis vill man gärna få ett kvitto på att vinterns och vårens träning gett någon utdelning och då vill man förstås prestera på den absolut maximala nivån i förhållande till sin träningsstatus. För min del känns den ringa tävlingserfarenheten som en starkt begränsande faktor då chansen att lyckas lägga sig på rätt intensitet i förhållande till sin förmåga känns ganska liten med så få tävlingar i bagaget.

Därför skulle det vara intressant att höra från er andra mer eller mindre erfarna löpare hur känslan under ert bästa millopp varit, så man vet ungefär hur det bör kännas och inte kännas när man ligger på gränsen till sin förmåga. Ska det kännas som att man måste stanna och gå redan efter 5 km och andra halvan av loppet genomförs på rent pannben där man genom att mobilisera en enorm viljekraft lyckas hålla uppe farten på blytunga ben eller bör benen kännas hyfsat lätta och pigga ända till sista 2 km?

Och vad är det rimligt att anta att man klarar att ligga på för puls i förhållande till sin maxpuls eller tröskelpuls? Självklart beror det på hur vältränad man är och för att kunna ge ett rimligt svar på det kan nämnas att jag själv springer mellan 30-40 km/veckan och bör klara milen på ca 45 min i dagsläget. Men det är givetvis intressant att få veta dessa uppgifter från både de som är bättre och sämre tränade.

< < < 1 2 > > >

Kristian Wahlgren

1968 • Helsingborg

•

5 maj 2013 kl 12:02

Gilla

På de lopp jag persat har jag legat på nära max-intensitet nästan hela loppet. Efter 1/4 av loppet (gäller både milen och halvmaran) har jag varit spyfärdig och sedan har det känts så resten av loppet. Bara att bita ihop och låta skallbenet styra.

De lopp som känts bäst har jag hållit igen lite den första halvan för att kunna trycka på och spurta mot slutet. Detta känns bättre, eftersom man kan springa om en massa folk mot slutet av loppet, men för mig har resultaten blivit sämre.

Daniel Severinsson

1983 • Halmstad

•

5 maj 2013 kl 13:29

Gilla

För milen är det ett högt, behärskat tempo. Jag har inte riktigt varit nära att spy särskilt tidigt in i loppet, men alltid varit sugen på att stiga av efter halva ungefär. Sista 30% är ren vilja och syra.
Milen är en jävla grisdistans om jag får säga mitt, haha.

Claes Danielsson

1971 • Västerås

•

5 maj 2013 kl 13:38

Gilla

När jag satte mitt PB under Å-stadsloppet i Örebro förra hösten kände jag mig så andfådd att jag instinktivt ville börja gå redan efter några kilometer. Minns att jag tänkte "åh fy fan" när jag passerade 5 km-markeringen och insåg att det var lika långt kvar.

Under andra halvan sprang jag och fantiserade om de öl jag hade på kylning och skulle dricka på kvällen samtidigt som jag tänkte "håll i, håll i, håll i, håll i" som ett mantra för att jag inte skulle tappa farten. Handlade alltså väldigt mycket om vilja.

När jag kom i mål låg jag och flämtade på backen i flera minuter innan jag kunde resa mig och hämta sportdryck. Kommer ihåg att händerna darrade och att jag då inte tyckte att det hade varit ett dugg roligt att springa loppet.

Hade ingen pulsklocka men ansträngningsnivån kan sammanfattas som väldigt hög. Svaret på din fråga är alltså att ska du maxa kommer det vara jobbigt redan tidigt i loppet och det kommer vara viljan som drar dig framåt mot slutet.

Daniel Jacobsen

1987 • Ekerö

•

5 maj 2013 kl 13:39

Gilla

Står inför mitt första tävlinslopp, måste säga att Kristians alternativ 2 lät klart mer lockande.
Men då jag bara på träning har en förmåga att toköppna, vägar jag knappt tänka på hur jag kommer öppna göteborgsvarvet.
Förhoppningsvis kan folkmassorna bromsa mig.

Peter P

1965 • Kungsholmen

•

5 maj 2013 kl 15:24

Gilla

Jag har två varianter:
1. Jag går ut för hårt, lider fruktansvärt och tappar rejält med fart på slutet.
2. Jag är stark hela vägen men ligger ändå å en hög kontrollerad ansträngning där jag närmar mig max på slutet.

Skillnad i tid är för mig inte stor och kan t.o.m vara sämre i fall 1 om jag gått ut alldeles för hårt. Jag brukar kalla fall 1 för den negativa smärtan och fall 2 för den positiva.
Detta gäller iofs mest HM och längre distanser. På milen har jag ännu aldrig gått ut för hårt och millopp är nästan alltid riktigt smärtsamma och jag tänker ofta på hur skönt det vore att bryta redan efter 2-3 km.

Daniel Severinsson

1983 • Halmstad

•

5 maj 2013 kl 19:59

Gilla

Kan också säga att jag inte känner av ansträngningen alls på samma sätt i början av loppet. Man dras med i tempot och sen när man sprungit första kilometern inser man att man legat ca 10 sek snabbare än förväntat. Är det dessutom väldigt duktiga löpare i toppen av ett masstarts-lopp så dras alla med i det höga tempot i början.

Daniel Konieczny

1975 • Torslanda

•

5 maj 2013 kl 20:17 Redigerad 5 maj 2013 kl 20:18

Gilla

Summering av mina tankar under mitt senaste 10km lopp (38:35, första gången sub 40)

0-4km: Oj, detta tempot är snabbare än planerat. Det kommer aldrig att gå även om det känns OK nu. Jag fortsätter ändå att haka på klungan.

4-6: Nu är det tufft, men det går ändå någorlunda enkelt att kämpa vidare. Släpp inte klungan. Bit fast!!!

6-8km: Nu är det j-vligt tufft. Men kolla vilken tid jag har på gång!!! Kämpa på nu, det kommer att gå. Släpp inte den där ryggen framför...

8-9km: Nu känns det på riktigt som jag ska dö!!! Det handlar bara om att tvinga kroppen vidare. Det är värt det när jag är i mål. Härligt bra tid på gång!!

9-10km: Bara 1km kvar. Nu spurtar jag! Och sjukt nog finns det alltid krafter kvar trots att jag var döende för några minuter sedan.

Efter målgång: Galet stor tillfredsställelse av att man kunde pressa kroppen så långt och över den fina tiden. Unna dig en belöning (valfri)

Benny

1972 • Skellefteå

•

5 maj 2013 kl 22:37

1 Gilla

Det känns stärkande att få bekräftat att det är många fler som upplever ett millopp som en ren mardröm redan ganska tidigt i loppet.

Senast jag sprang ett millopp kände jag som Daniel beskriver i #9 under första halvan men med den viktiga skillnaden att jag inte blev taggad av att ha någon speciellt bra tid på gång och därför tappade en del drivkraft att fortsätta i samma tempo med mjölksyratyngda ben.

Det verkar onekligen handla ganska mycket om pannben när det gäller att prestare på topp under ett millopp. Bästa känslan tycker jag att man får när man inte öppnar hårdare än att man, visserligen med extrem viljekraft, faktiskt lyckas öka farten något under andra halvan av loppet (dvs. negativ split). Men om det är ett optimalt upplägg vet jag inte, kanske är det individuellt vilket upplägg som ger den bästa sluttiden.

Johan Reberg

1965 • Furulund

#10

•

6 maj 2013 kl 06:54

Gilla

På milen brukar jag högre fart än planerat i början och ganska snart infinner dig blodsmak och spykänsla. Sedan är det pannben och att räkna ner kilometrarna som gäller.

Leif Andersson

1954 • Falun

#11

•

6 maj 2013 kl 08:10

Gilla

Jag brukar träna med pulsband men inte köra med det på tävling. För på ett 10km lopp ger det inget. Men i lördags var ett undantag. Snitt på 93% av maxpuls säger det mesta. Det är ett slit och brytkänslorna fanns där från 2:a kilometern. Men när jag är i bra form och får till det där loppet, då brukar det inte vara jättetungt innan 5-6km.

Malin Johansson

1980 • Alingsås

#12

•

6 maj 2013 kl 18:02

Gilla

Jag har varit nära att spy ett par gånger. Efter ett terränglopp gjorde jag det, men först när jag kom i mål.

Bara jag som "slutfört" illamåendet...? ;-)
Och bra eller dåligt? Kan man ta i för mycket, så det är negativt för kroppen? :-P

Mikael Taleryd

1983 • Bromma

#13

•

6 maj 2013 kl 18:24

Gilla

Milen är en jobbig distans. Då är det grisjobbigt redan efter några km.

Jag har kräkts efter de 3 senaste loppen. Men jag hinner hem innan jag kräks.
Efter halvmaran i lördags så har jag haft magsmärtor i 2 dygn. Kräktes så sent som natten till måndag. Sen om det beror på total urladdning eller annat vet jag ej.

Kristian Wahlgren

1968 • Helsingborg

#14

•

6 maj 2013 kl 18:54

Gilla

Nej, jag har aldrig kräkts på riktigt, även om jag varit spyfärdigt trött under loppet. Efter jag kommit i mål och ansträngningen upphör så försvinner illamåendet direkt.

Andreas B

1975 • Norrköping

#15

•

6 maj 2013 kl 21:55

Gilla

Som många redan sagt: milen är pain! När jag går för pers lider jag från start, funderar på om inte schack är en bra hobby vid 6 km och är helt övertygad om att helvetet faktiskt finns vid 8 km för att vid 9,99km inse att jag trots allt lever även om kroppen menar att det tillståndet inte kommer att vara särskilt länge..... Vid 10,1 ligger jag som en gammal,gammal man och försöker överleva så gott jag kan....

Emma Rengbo

1980 • Åkarp

#16

•

6 maj 2013 kl 22:18

Gilla

För egen del - måste vara rejält uppvärmd för att gå ut hårt. Mest sprungit längre distanser, tar det lugnt utan att hålla igen första tredjedelen. Trycker sedan på så långt som det känns bra o på en ansträngningsnivå jag får jobba lite för men jag vet att jag kan hålla. Sista tredjedelen öser jag på det sista, med lite extra kvar till spurten. Så jag orkar le när jag springer in i mål. De (två) ggr jag gått ut hårt har jag fått kämpa som ett djur sista km, o inte haft något kvar till spurten...mentalt otrevligt...

Robin Wallén

1983 • Liljeholmen

#17

•

6 maj 2013 kl 22:22

Gilla

Blev fundersam på hur jag själv brukar må, så gick tillbaka i loggen och kollade mina millopp för senaste fyra åren. Medelpuls på 9 st lopp är 91,5 % av maxpuls. Lägsta var 89,5 % och högsta var 93 %.

Har fastställt min maxpuls på egen hand till 200 rpm.

Får väl ha som mål nästa gång, att snittet ska vara minst 93 %, eftersom jag verkar överleva.

Benny

1972 • Skellefteå

#18

•

7 maj 2013 kl 23:20

Gilla

När jag sprang ett millopp för några år sedan låg snittpulsen på ca 93 % av max och sista km stundvis över 95 % av max, med reservation för felaktigt fastställd maxpuls. Men det kändes definitivt inte optimalt utan troligtvis skulle jag ha vunnit på att ha legat ca 5% lägre och därmed känt att det fanns lite tryck kvar i benen under andra halvan. Den gången tappade jag fart ju längre loppet fortskred. Loppet var precis så smärtsamt som jag hade föreställt mig i den värsta av världar.

Jag har också ibland ställt mig samma fråga som Malin, dvs. finns det risk att man pressar sig så hårt att det blir direkt skadligt eller till och med livsfarligt?

Någon som vet vad en typisk elitlöpare ligger på för snittpuls under ett millopp?

Staffan Malmberg

1954 • Hyltebruk

#19

•

8 maj 2013 kl 07:47

Gilla

Helt otroligt vad ni kan ta ut er. Jag saknar tydligen pannben :)
Sprang 7.4 km i mestadels tröskelpuls och under igår (175=92% om nu maxpulsen stämmer, 190). Det var väl egentligen bara sista 1-1.5 som gick över tröskelpuls och man började få känslan av att tappa fart.
Det tyckte jag var tillräckligt jobbigt.
skulle aldrig få för mig att ställa upp på ett millopp. Tacka vet jag maraton.

Staffan Dahlgren

1971 • Nykvarn

#20

•

8 maj 2013 kl 08:52

Gilla

Jag saknar nog uppenbarligen också lite pannben, skulle aldrig orka fullfölja om jag var spyfärdig efter 2km på ett millopp.

Jag har två PB'n från milen. Ett på bana där jag växeldrog med en kompis hela vägen, det var kontrollerat i början, riktigt jobbigt kring km 5-7 men då vi siktade på en viss tid (under 38 minuter) kände jag mig stärkt av att det skulle gå vägen i slutet även om jag var trött. Riktigt riktigt jobbigt var det nog inte förrän den sista kilometern.

Mitt PB på stadslopp som bara är sex sekunder långsammare än banloppet är jag mer stolt över. Det var kontrollerat jobbigt från start men ingen maxkänsla, jag fokuserade på rygg efter rygg och avancerade hela tiden framåt. Vid 5km var jag duktigt trött men jobbade på, vid 7-8 km var det fruktansvärt trött men jag körde ett mantra och fokuserade på att hänga på enstaka ryggar följt av en avslutning där jag sprang på toppen av min förmåga, helt slut i mål men återhämtade mig fort.

Jag tycker milen är den svåraste distansen och tycker ofta jag är feg och defensiv, en gång har jag också gjort DNF efter 7,2km, jag var inte helt slut men huvudet var inte med och jag hade inget bra skäl till att fortsätta trots att jag låg på PB-schema. Det var fyra veckor efter Stockholm marathon 2012 och jag var helt enkelt inte tillräckligt sugen på att prestera och jaga tider.

< < < 1 2 > > >

Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.