24 maj 2020 kl 11:22
Jag skulle bara vilja ta upp ett exempel från VM-finalen på 10,000m 2007. Bekele (1:a) Sihine (2:a) och Mathathi (3:a) höll alla samma fart upp till de två sista varven ungefär, 2:42-2:45/km. Därefter gick Bekeles sista kilometer på 2:30 (55.51 sista varvet), 2:33 för Sihine (58.66) och 2:36 för Mathathi (62.16).
Bekele höll ganska stadigt en frekvens på 185spm, lägst av dessa tre, men hade överlägset längst steglängd, nästan 2 meter (trots att Bekele var kortast av dem alla med sina 160cm!).
Sihine hade en frekvens på cirka 190 spm och en stegläng runt 1,9 meter.
Mathathi hade en hög frekvens, 200 spm, men en steglängd på 1,8 meter.
Alla dessa tre höll samma fart i 23 varv.
Men på sista kilometern höjde Bekele sin fart dramatiskt genom att öka sin frekvens till 216 spm samtidigt som steglängden var nästintill konstant.
Sihine ökade däremot sin steglängd kraftigt till ungefär 2,1 meter och höjde även frekvensen.
Mathathi ökade också sin steglängd till 2 meter men samtidigt sjönk hans frekvens till 190 spm när han blev trött. Det gjorde att hans fart inte ökade nämnvärt jämfört med de två andra som spurtade ifrån honom (se tiderna på sista varvet för dessa tre).
Det är alltså inte bara steglängden som gör att man springer snabbare. En del löpare verkar öka den förmågan som används minst. Bekele tog stora steg men hade låg frekvens, han ökade sin frekvens kraftigt när han satte fart.
Sihine som låg i mitten baserat på steglängd och frekvens ökade istället både steglängd och frekvensen.
Mathathi ökade sin steglängd ordentligt men kunde inte behålla sin höga stegfrekvens i slutet av loppet. Farten blev densamma.
Bjuder på en bild av Bekele från Berlin Marathon 2019, vinst med tiden 2:01:41!