28 september 2025 kl 07:30
Blev inget bragdguld för mig utan totalhaveri. Gick ut försiktigt i starten och först efter några kilometer började jag springa om folk. Kände mig ganska stark och även om pulsen var hög kändes det inte jobbigt. Ett återkommande scenario för mig på alla lopp, pulsen är många slag över träningspuls i samma fart men andningen är kontrollerad.
Passerade halvtidskontrollen på 1:11 och tänkte att 2:30 är fixat, 8 minuter ska jag inte tappa på andra halvan när kroppen känns såhär. När Bosöbackarna började kände jag att uppförslöporna började bli tunga. Trippade långsamt upp och släppte på nedför utan att idiotköra och drog ner lite på tempot när det var platt. Fick ett lätt kramphugg i vaden vid något tillfälle jag tänkte att jag måste passa mig nu. Tog det ytterligare lite lugnare för att försöka komma ner lite i ansträngning. Snittempo hade krupit upp från 4:40 till runt 4:50 och jag gick uppför en av backarna på slutet av tvättbrädan.
För 2:30 behöver man ca 4:56 på klockan och nu började det svikta lite mentalt då jag här insåg att jag kommer behöva gå i alla stora backar om jag ska ha en chans att kunna hålla ihop hela vägen och där rinner sekunderna iväg. En svag förhoppning om att ändå kunna springa på nedåt och på platten. Gick i Grönsta och joggade på efter det men nu började det bli tungt även när det var platt.
Tror jag hade runt 4:52 i snitt vid aborren. Började gå uppför den och krampen slog till i båda framsidor. Kunde inte ens promenera vidare utan fick ställa mig mot ett träd i början av backen och försöka sträcka ut vilket inte var det lättaste i den lutningen. Precis samma sak hände mitt första lidingölopp 2019 och då hade jag stora problem att ens ta mig i mål så jag anade vad som skulle hända nu, och mycket riktigt blev det en repris. Jogga långsamt, kramp, gå, kramp, stå stilla och stretcha och smiska låren, börja om, hela vägen in i mål. Misär, började dessutom bli kallt av att röra sig så långsamt i så lite och så blöta kläder.
Tog mig till slut i mål iaf, strax över 2:50 vilket förstås är ett totalt haveri.
Med facit i hand borde jag väl öppnat lugnare och hållit igen mer första halvan men samtidigt kändes det som en rimlig fart och inget som borde slakta mig så totalt inför andra halvan. Gissar att den höga tävlingspulsen kanske lurar mig, kroppen anstränger sig mer än andningen och känslan ger sken av? Har tränat mycket kuperat, sprungit återkommande i ett spår med 120hm per 5km och bränt av 3-5 varv där utan minsta tillstymmelse till kramp, förvisso i lägre ansträngning. Saltbalans gissar vissa men svettas man verkligen ut så mycket salt på 2 timmar när det är 13 grader och man har shorts och linne, tvek, tror bara det är kopplat till det fysiska.
Samma sak hände på Växjö maraton i fjol i oktober med ännu lite svalare temperatur. Efter 35 km helt platt i 5-tempo krampade framsidorna ihop totalt, så det är inte bara Lidingös backars fel. Som jämförelse av tempon är min milfart ca 3:50, så 5:00 (2:30 Lidingö/3:30 maraton) är verkligen konservativt.
Någon som har erfarenheter av liknande problematik och kommit till bukt med dem? Har sprungit ca 60 km/vecka sen i vintras och distansmässigt blir det återkommande långpass på ~20-30km ofta med fartinslag. Att helt enkelt träna mer och hårdare kommer ju förstås på sikt göra att jag kan springa snabbare tempo på tävlingar men som sagt, jag tycker att mina tempon är välmotiverade, snarast konservativa, sett till träningsmängd och meriter på kortare distanser.