Gör löpningen att ni avstår andra intressen?

Absolut är det så att löpningen prioriteras före många andra intressen hos mig. Hade jag tid och energi att hålla på med 100 andra saker så skulle jag göra det, men det har jag tyvärr inte, så jag blir tvungen att prioritera rätt hårt vad jag vill lägga tid och energi på. Jag tycker även att jag är tvungen att prioritera mycket hårdare ju äldre jag blir, då både energin minskar och tiden för återhämtning ökar med åren.

Samtidigt kan jag säga att jag under mitt liv har haft väldigt svårt att fastna för något intresse någon längre tid, även om löpningen har funnits där till och från ända sen ca. 15-årsåldern. Kanske finns där någon bokstavskombination, eller iaf. att jag är på något spektrum utan att ha någon diagnos, som gör att jag kan bli oerhört uttråkad av att hålla på med samma sak år efter år.

Det finns några andra intressen som jag har kommit tillbaka till några år under senare delar av livet, men inget av dessa har jag behållit som varaktigt intresse. Men alla är ju olika. Jag kan t.ex. vara lite avundsjuk på de här idrottsfamiljerna man kan se inom olika idrotter, där intresset mer eller mindre går i arv genom generationerna, och alla i familjen samlas kring ett och samma intresse. Samtidigt tänker jag att jag förmodligen skulle kvävas av att behöva hålla på med samma sak hela livet.

Svar nej. Har inget jag avstår p.g.a. löpningen som jag egentligen skulle vilja göra. Tror generellt att man överskattar hur mycket gemene man, med mer tid till annat, faktiskt ägnar sig åt givande saker.

Jag tror alla får prioriterar bland sina intressen, oavsett om man håller på med pokemon eller löpning. Jag prioriterar definitivt bort saker men hela livet är i någon mening en prioritet, man prioriterar jobbet framför ligga på soffan, man prioriterar sina barn över vänner osv.

Men visst har det hänt vänner har frågat om man ska hänga och jag har tackat nej för jag kanske har ett stort pass dagen efter, jag har skippat en ölbryggning för jag inte kände jag hade tid eller liknande.

Tränar man hårt så tar ju löpningen mer tid än bara tiden man är ute. Återhämtning, dusch, tvätta träningskläder, transport etc.

Kanske flummigt svar men känner definitivt det är värt det och dagen det inte gör det så trappar jag ner/slutar gissar jag.

Jag har definitivt prioriterat min träning högt sedan i tjugoårsåldern, jag har dock försökt pussla med tiden så att jag hunnit andra saker. Åren med småbarn innebar lunchträning i veckorna och längre pass på helgen. Åker vi på semester är det tidig morgonrunda som gäller eller ett pass efter stranden medans frun tar en siesta.

#2, du är inne på en aspekt jag inte skrev om Kalle Kula. Vissa är vad jag kallar allt-eller-inget-personligheter, de går all-in för ett intresse men intresset brukar inte hålla i sig speciellt länge. De finns inom löpningen också. Ambitiösa motionärer som från ingenstans börjar träna hårt och mycket och ganska snabbt når väldigt fina resultat, om de lyckas hålla sig hela men antingen så skadar de sig eller så tar något annat intresse överhanden och de slutar med löpningen relativt snart. Jag har några sådana personer i bekantskapskretsen som har förråden fulla med prylar från tidigare intressen. Jag är raka motsatsen till en sådan person, håller hellre en lägre men hållbar nivå på mina intressen och jag håller oftast i intresset en längre period men inget annat intresses har varit med mig lika länge nu som löpningen varit, inget annat kommer ens nära.

#3, Haha, du kan ha en poäng förstärkt av sociala medier Marcus, hur roligt andra har och hur många saker de hinner med :)

#4 Visst är det så Karl, jag menade som sagt inte en enstaka utekväll p g a ett hårt pass dagen efter utan något nytt man vill börja med som man aldrig kommer igång med p g a löpningen. Och absolut, det pratas mycket om hur lite tid löpningen tar i diverse poddar, träna en timme om dagen så har man fortfarande 23 timmar kvar på dygnet men sanningen är ju att om man ska lägga en timme om dagen på träning så blir den effektiva träningstiden max en halvtimma om man ska räkna med två ombyten, dusch efteråt och inte minst att skriva på Jogg och Strava ;)

#5 Visst går det att hitta tid Lars, bara man gillar sina egna prioriteringar över tid.

I grunden tror jag att det är ett sundhetstecken att kunna reflektera kritiskt över sin egen situation och varken fastna i dogmatism eller bristande självinsikt. Samtidigt tror jag också att det är väldigt viktigt att acceptera konsekvenserna av medvetna val som vi gör. För min del är det ett tecken på en bra värld om alla kan säga: ”Andra kan tycka att detta är konstigt, men jag mår bra och gör ingen annan illa på vägen”.

Jag känner igen mig i stora delar av ditt resonemang, även om jag har känslan att jag ändå får ut fler timmar för att göra annat på. Sen ser jag nog stora delar av löpningen även som en social aspekt - att den tiden andra kanske spenderar med vänner en fredagkväll spenderar jag i klubbstugan en lördag förmiddag och att löpningen i stora delar har lagt grunden till många vänskapsrelationer. Jag upplever också att springa många mil tillsammans med samma människor gör det lättare att öppna upp och bygga djupa vänskapsrelationer. Det i sig öppnar upp för mer acceptans kring att det får ta tid utan att prestation måste följa med.

Just gällande att vara spontan för att göra saker hemmavid, särskilt på helger, resande och liknande aspekter hade jag ibland önskat att jag inte var så stelbent och i princip alltid velat att det passar in i hur jag tänker kring min löpning och mina planer där.

På samma sätt som jag kan beundra att min fru har testat på olika saker och lärt sig massa nytt under senare år genom språkkurser, pianolektioner, fotokurser, dans, olika träningsformer osv. är jag snarare glad över att ha fördjupat mitt eget löparintresse. Inget är fel, även om det kan vara intressantare i sociala sammanhang att kunna berätta om grundprinciper för att ta bra bilder än att prata norska singlar, Almgrens träningsupplägg eller ambitioner att komma på topp 1.000 i Stockholm Marathon… 🙂

För egen del tenderar jag att landa i slutsatsen att jag balanserar på gränsen till att låta löpningen ta för stor del av mitt medvetande och handlande i beslag, åtminstone periodvis. Att det nog vore klart möjligt för mig att behålla hälsoaspekter och det sociala utan att bli så mycket sämre löpare än vad jag är idag och ändå spendera någon timme i veckan på annat.

Men jag upplever att jag mår bra av att åtminstone för tillfället låta löpningen ta den tid jag ger den. Inte för att det på något vis avgör något kring mig som person, men snarare att det är ett sätt som jag både gärna ser på mig själv och uppskattar om andra ser på mig.

Gällande ens hobbies och intressen tror jag att det fungerar bäst om det sker på samma sätt som i en relation eller i ett äktenskap: att det är ett aktivt val som frivilligt görs om och om igen, inte något som sker av vana eller av rädsla att prova något annat.

Kanske blir det lättare att uppskatta de val vi gör om vi mellan varven påminner oss om att det är vad vi faktiskt vill?

Staffan D,

Just nu nej, för jag har varit skadad av och till och löpningen därmed begränsad.

Innan dess lyckades jag få in både löpning, spinning och Somamove innan lunch på lördagar. Jag har under stora delar av mitt liv haft möjligheten att transportmotionera, det har gjort att jag kunnat springa, cykla eller åka inlines utan att det känts som att tid snotts från annat. Eftersom maken och jag är morgonpigga så sprang vi gärna ett halvmaraton på söndagsmorgnar under väldigt många år, sedan hade vi dagen fri till annat. Jag sprang någonstans 5-10 timmar/vecka (olika lång tid olika veckor och perioder) innan skadeeländet drog igång 2015.

Jag kan ärligt säga att jag aldrig prioriterade bort träning med Team Nordic Trail eller de få lopp som jag verkligen vill springa. Annan träning har jag inte varit lika noga med att prioritera, förutom spinning 75 eller 90 minuter med en specifik instruktör. De passen var nästintill "heliga".

På sommaren paddlar vi kajak och på vintern åker vi långfärdsskridskor. Vi hinner med löpning innan de aktiviteterna.

Numera, när vi har barnbarn så prioriteras mys med dem framför löpningen, så det ser lite annorlunda ut nu!

Kram,
Jenny