Copenhagen Half Marathon - Köpenhamn 🌦

Officiell tid: 1.19.24
Plats: 684
Gender: 624
Category: 24

Mina 5 km splits 18.59/48/52/45

Tanken om att under 1.20 skulle vara möjligt har funnits där. Samtidigt har jag inte haft den goa känslan på mina fartpass. Har fått slita för att hålla tänkt fart och mer ofta än sällan har det varit tufft. Däremot har jag på mina distanspass haft en helt en annan känsla. Så det var med blandade känslor om var jag stod över en halvmara i 3.45 fart. Jag trodde inte att det var möjligt utan närmare 1.21 kanske.

Mötte upp Magnus Sjöberg innan start. Tänk att man lyckas känna igen varandra trots att det enda man sett är en liten bild här på Jogg :)
Fick några små tips om var man kunde hålla sig varm/och byta om. I duggregnet hittade vi till slut in till väskinlämningen, "uppvärmningen" som packade sillar i stårtfållan.

Just innan startskottet ljöd hade det slutat regnet och det var inte mycket till vind. Det var riktigt trångt i början. Folk kors och tvärs. Man kan springa på och se till att inte trampa omkull folk om vartannat. Det tog nog lite drygt 1 km innan jag kunde springa på någorlunda.
Omgående kände jag att fästet med mina Brooks Hyperion Elite 2 var riktigt dåligt på den blöta asfalten. Det var inte så att jag halkade runt men hade inget vidare grepp. Ibland sprang jag på de vita mittlinjerna då tillfälle gavs där fick jag bättre kontakt. Vet inte hur länge det dröjde innan jag kände att fästet blev bättre men skedde i samband med att asfalten började torka upp.
Även om det kändes relativt ok, förutom den första initiala chocken, så började mina tankar redan efter ett par km tänka att det är ok med en tid kring 1.21 - 1.22. Jag kan slappna av och sakta in lite om det börjar bli outhärdligt. Jag kör på några km till. Utvärderade. Körde på några km till. Helt plötsligt började jag ta rygg på löpare som jag känner ligger i rätt fart. Vet inte varför jag gör det? För att jag har en känsla av att de springer mer jämnt än mig? Känner ganska fort att jag har mer fart i benen. Det här händer kanske 2-3 gånger under loppet. Sista gången mellan 19 och 20 km. Kanske för jag helt plötsligt började bli trött. Jag hade känt mig rätt stark efter 12-13 km (då jag brukar vara som starkast) Efter nån timmas löpning dök solen fram och jag blev lite förvånad att höra och se min fru vid 17 km. Men så helt plötsligt, nästan från ingenstans, blev jag väldigt trött.
Upploppet är långt och lutar svagt nedför. Det är i alla fall känslan. Eller så är det att man allt som oftast lyckas uppbåda krafter sista kilometern.

Trots att tiden på målgångsklockan passerat 1.20 förstod jag att under 1.20 var avklarat. Men att det sen skulle visa sig att det endast skiljde 4 sekunder från PB hade jag ingen aning om förrän jag hade hämtat ut min väska.
Men idag kändes det inte så viktigt. Jag kände mig rätt nöjd med att återigen ha klarat att springa en halvmara under 80 min. Till och med så nöjd, eller vad det nu var, som gjorde att det kom några tårar.

Tankar efter loppet är att sluta springa så defensivt vissa perioder. I ett sånt här stort lopp finns det alltid folk framför en. Behöver inte hitta någons rygg.

Kroppen kändes oförskämt bra hela vägen. Lite stum så klart sista kilometerna men så är det bara. Är det skornas förtjänst?