Stockholm Marathon 2013

Ja, Stockholm marathon, ja. Mitt femte i ordningen. Jösses. Hade lite dålig pejl både på mig själv, min packning, min plan och allting egentligen. Visste bara att det skulle göra ont. Ondare än vanligt då jag mer eller mindre bestämt mig för att försöka ge mig på något som jag inte överhuvudtaget funderat på innan Klas, Cecilia, Maria och jag började prata marathontider och Klas, då han fick höra om mitt tidigare pers (3.23.33), utbrister: Va? Inte bättre? Så bra som du sprang på TEC? Och så snabbt som du river av 7,8k? -Eh? Va? Jo, tyckte Klas; Du skulle definitivt kunna fixa 3.15 och ännu bättre.... Och sedan var tugget igång.

En liten, liten, lös plan hade jag nog när jag stod där i startgrupp C och kände mig (som vanligt innan en marathonstart) overklig. Och den gick ut på att försöka mig på att klippa 3.20-gränsen (sub-200 minuter). En plan som skulle betyda en snittfart på 4:44 min/km. Det kanske skulle kunna gå. Kanske. För två veckor sedan sprang jag Varvet i tryckande värme på 1.39.34. Planen var således att upprepa detta. Gånger två. Skulle kunna gå.

Öppnade för tufft. 4:30-tempo och passerade halva på 1.36. Hade helt enkelt alldeles för dålig koll på klockan. And the rest is history. And bloody hard work... :-) Vilket syns med alldeles makalöst överdriven tydlighet på både bilderna och målgångsfilmen från loppet. Helt färdig. Men sub-200 blev det! Gött.