Tack och åter tack för alla grattis! Det värmer så himla mycket.
Ju mer jag tänker på det, desto mer fantastiskt var det... hade vinden i ryggen hela stråket längs med havet, då kände jag hur vinden bar mig. Sedan grym motvind någon km, men då var det så mycket endorfiner i kroppen att det inte spelade någon roll. Sprang med ett stort leende.
Det var en fantastisk känsla att passera 4 km och veta att allt jag springer utöver detta är mer än jag någonsin gjort, och att orka fortsätta km efter km. Det var som om kroppen bara fattade att det var detta jag tränat för i alla månader, alla rundor som man njutit eller plågat sig igenom.
Det var inte förrän vid 9km som det blev riktigt tufft, de sista 200 m gick lååångsamt med kramp lite varstans. Men så tittade solen fram, och jag kom jurunt. Det kom några tårar där efteråt, tror jag bestämt.
Idag? Träningsvärk :)
