Täby Extreme Challenge - Täby

Ja jisses vilken fantastisk tävling detta är! Tar ett tag att smälta...
Strålande sol på lörd morgon o ca 8 grader varmt. Bästa vädret för tec100 hittills enligt experterna! Gott med goda förhållanden som bonus. Alla samlades i tältet för iordningställande av utrustning mm samt allmänt uppsnack inför loppet. Upplupen stämning. Känner mig själv lite spänd av förväntan inför dessa utmaningar, så det känns som en evighet tiden innan starten. Redan dagen förut började fjärilar fladdra i magen iofs. Kände även en påbörjande sveda i halsen kvällen innan, som gjorde mig hel-spattig! En hypokondri-virus visade det sig... Blev orolig för ett bakslag med förkylningen som suttit i en vecka, men som nu kändes bättre. När jag slutade snacka kändes det bättre. Undrar vilken lärdom jag kan dra av detta???
Visade stolt upp mitt löpningsschema för att klara loppet under 24 tim, till mina vänners glädje. Lovade att inte blanda ihop det med mitt startnr (15), annars skulle loppet aldrig ta slut:) Alltid 15 varv kvar...
ca 100 (78 Herrar, 18 damer) i 100 miles klassen o ca 60 i 50 miles ställde sig på startlinjen o inväntade startskottet. Pang! Upptäcker då till min förvåning att jag glömt sätta på klockan mitt i allt surrande, så jag stod kvar i en halvminut för att detta skulle ordnas, sedan gav jag mig av. Inte många meter missade då de första 100 m mest består av promenad. Så gott att slippa kortdistansernas tjurrusningar! Ytterligare en ultra-fördel, mindre stress!
Gick ifatt Patrick o vi bestämde oss för att göra sällskap. Hade som sagt gjort ett tidsschema som framför allt skulle se till att jag tog det lugnt i början för att klara målet 24 tim o silvermedalj. Följde detta rätt ok faktiskt. Var inte så dumt ändå:) Patrick var med på noterna o det blev till en rutin att kolla av tiderna strax efter varvning vid varje varv.
Loppet då? Tja de första 8 varven flöt på bra med förväntad seghet i benen allt eftersom. Solen var varm o temp runt 13 grader. Blåste lite på sina ställen. Banan var delvis omlagd till mer skogslöpning efter ca 6,5 km. Var otroligt vackert, rena trollskogen, på sina ställen o en ren glädje att få ta del av. Härligt omväxlande runda allt som allt. Stigarna var stundtals lite tekniska så det gällde att hålla koll på steget, ivf för mig som är buffel i terrängen:). Ett favoritställe (genom hela tävlingen faktiskt) på rundan blev bergknallen ngr 100m från mål. Solen lyste här på oss o livet kändes gott. Vackert ställe! Närheten till varvning hjälpte säkert...
Tiden vid 80 km var ca 9:27 vilket var ca 1 tim snabbare än förväntat. Vi hade haft en mycket trevlig tid hittills med härligt snack om allt o go gemenskap. Började dock se Patricks rygg mer o mer o började känna mig lite kass i allmänhet runt denna tid. Gick betydligt långsammare nu. Efter 10e varvet, där jag började få huvudvärk, illamående, yrsel, smärta muskler o kass i allmänhet, så kom vi överens om att dela på oss o dags för mig att skaffa pacer. Var nu mycket trött. Efter lite väntan fick jag sällskap av pacer Krister, en hypertrevlig kille som skulle vara pacer åt en annan som brutit. Han följde nu med mig på min "huvud mellan axlarna jogging". Kunde enbart sluddra ibland då illamåendet tog överhanden. Han var förstående o peppande o pratade på utan att förvänta sig svar. Så gott att bara lyssna! Ibland vaknade jag till lite o kunde säga ngr ord, fast det blev mest filosoferande om olika saker som gjorde mig upprörd, vilket kanske har att göra med att mitt känslomässiga filter vid detta laget helt hade lagt av. Fattas bara att jag börjar lipa också, tänkte jag. Varje isättning av steget i ffa skogen körde upp smärta genom benen o upp i skallen. Promenad i mörkret var melodin o det gick inte snabbt direkt. Blev virrigare än vanligt i huvudet o då jag kom in efter 12 varv skulle jag hämta vatten vid bordet men gick i sidled mot utgången istället. Hade svårt att prata. Allting rörde sig långsamt. Snurrade rejält. Krister var kvar vid min sida, vilket jag var förvånad över, för vi hade ju sagt hej o tjenare för ett tag sedan, eller hade vi inte? Min blick var nog rätt suddig kan tänka. En till funktionär satte ner mig på en bänk o pratade med mig. Osäker på vad hon sa dock. Hörde bara "fylle-test" o gå i rak linje innan fortsatt löpning . Vet att jag svarade att jag hade massor av tid kvar för att klara loppet. Du skall överleva också fick jag till svar. Gott med klar-tänkta människor. Fick ngr saltkapslar o koffein samt cola o blåbärssoppa. Efter ngr minuter kändes det som om hjärnan hade gjort omstart o jag klarade att ställa mig upp. Krister gav mig en kram med påföljd att jag bröt ihop helt o tårarna flöt. Kändes lite pinsamt så jag gick ut på varv 13 med min nya pacer Tommy (blir nu lite osäker på namnet, var inte helt skärpt...). En ung kille med massa gott humör o roliga historier att berätta. Efter en minuts gång från tältet hade jag torkat tårarna o en ny våg av energi infann sig. Kändes som den strök över min kropp o jag kände en glädje som inte hade funnits på ett tag. Otroligt vad det växlar snabbt. Salt o koffein hjälper också... Gick fortfarande långsamt men framåt, fast helt ok. Mörkret var kompakt o regnet föll på under natten. Hade börjat någon gång vid skymningen. Gtx jackan höll bra.
Nu gick varv 13, 14 o 15 med ok snitt, men tilltagande stelhet i låren. Gick på bestämda ställen. Stötte på Patrick här o där, antingen kom han ifatt efter paus i skogen pga illamående o kräkningar eller vid varvning. Trots sina besvär såg han ok ut o höll god fart då han sprang. Så jäkla imponerande! Sista varvet så. Patrick mådde fortsatt illa o jag o Tommy gav oss av. Han var nu på väg att dubbla sitt distans-rekord (på natten!) vilket bara det är en bedrift som heter duga. Vid ca 3,5 km så kom Patrick ikapp o löpte på fint. Vakande då till själv, efter att ha joggat på som tidigare upp till denna punkt. Bestämde mig helt plötsligt att nu jävlar får det vara nog med gången! Var ju ändå sista varvet ju. Började trippa upp för backarna och ta ut steget på flacken. Kändes konstigt nog lättare o lättare. Var full av energi o ökade farten allt eftersom. Flög fram i skogen o skrek ikapp med min pacer för att hålla fokus uppe. Skrämde nog slag på de stackare vi mötte. Två skrikande galningar i skogen känns inte så efterlängtat kanske... Sista km sprang jag ifrån min pacer o hörde bara ett uppmuntrande vrål från honom att "varje sekund räknas!!", vilket det konstigt nog kändes som helt plötsligt. Tokig tanke nr 50/11. Kom så in på målrakan o spurtade över målmattan, sträckte armarna i skyn o vrålade rätt ut. Lättnad, glädje, rusighet, stolthet, ja alla möjliga känslor sköljde över mig. Fick en björnkram av Anders (som hade sprängt sitt pers med 3 tim-20:20!!!!!!! Vilken kille!) som jag aldrig ville släppa. Ville krama hela världen. Men nöjde mig med de jag känner samt den omtänksamma funktionären. Sista varvet på ca 1:13. Tokigt. Att man kan ha så mycket energi kvar efter 150 km. Blev nu nytt pers på ca 1:36 tim o plats 34/47 fullföljande. 31 fick bryta. Patrick kom in på en helt otrolig tid strax efter, på sitt första 100 miles lopp! Också en prestation som är värd all beundran!
Är nu nöjd som få och tillika stel:) Kommer att vila ngr dar med känslan av att ha fått vara med om ett fantastiskt äventyr o en obeskrivlig glädje över att jag har möjligheten att få uppleva detta. Samt att få ha träffat nya o gamla vänner, vilket gör detta till den sociala sport den är.
Sist men inte minst så hade inte detta varit möjligt utan ett otroligt välarrangerat lopp med fantastiska funktionärer! Vilka hjältar som alltid stöttar en o hjälper löparna att kunna genomföra sina drömmar. En tacksamhets tanke skänks...